Jag faller men det verkar vara en mjuk landningsbana nu.

2014-04-04 ☼ 22:53:00
 
"Du har så mycket att leva för. Varför ser du inte det? Öppna dina ögon och låt oss få ta hand om dig. Stäng inte ut mig igen." -A

Men det är samma visa varje gång. Jag tar piller för att bedöva smärtan, andra piller för att sova, mer piller för att "må-bra". Och någonstans mellan alla dessa olika piller tappade jag bort mig och mina vänner. Med en blandning av starksprit ligger jag i mina egna spyor. Och med fingarna i halsen tror folk att jag är död. Kanske jag borde ramla och låta folk få ta hand om mig? Jag kanske inte är kapabel till att ta hand om mig själv. Psyket kommer närmare och närmare. Snart kommer jag ligga där, på golvet, bortglömd.
 
"Du är vuxen nu. Jag försöker intala pappan din att förstå det. Men han förstår inte. Han vill behandla dig som ett barn. Du behöver växa upp".
Och jag förstår Fru. För första gången förstår jag henne. Hon stör sig på att pappa behandlar mig som en liten flicka fastän jag snart är tjugo år. Pappa svansar runt mig, serverar mig mat, smsar mig mer än med någon annan, går på tå för att inte trampa på mig.
Det är faktiskt här som jag känner, fan, jag är bara ivägen, vore bättre om jag lämnade världen.
Ni som läser, hur behandlar era föräldrar er när dem förstår att eran värld är mörk? Får ni en käftsmäll eller saft med bullar? 
 
F har typ hittat en tjej. Vilket är bra. Glad för hans skull, mest för min. Nu kanske det inte blir några fler ångestknull därifrån. 

agnes

Blev till en början behandlad som en skör porslinsdocka där folk aktade sig för att prata om vissa saker, undvek speciella ord och tippade på tå konstant. Otroligt jobbigt att bli behandlad som ett litet barn utan egen röst eller vilja. Numera blir det panik om jag inte svarar på sms eller samtal inom fem minuter. Då har det automatiskt hänt något. Jag kan väl förstå oron, men kontrollen börjar begränsa mitt liv lite.

Svar: Jag vet inte om det är bra eller inte. Som du säger, kontrollen begränsar livet. Det är bra att de bryr sig men..
selfharmer.blogg.se

2014-04-05 @ 01:05:54
URL: http://agnesliinnea.blogg.se



Sanna

"There is a bloody pill for everything",
jag vet hur det är!
Det är så enkelt att fly med piller. FÖR enkelt.

Mina föräldrar ger mig varken en käftsmäll eller saft och bullar...
Det har varit en så lång resa och de har alltid stått på min sida och stöttat.
Men på ett BRA sätta. Inte för mycket och inte för lite.
Jag är väldigt öppen med hur jag mår till dem och de är väldigt öppna med hur de känner.

Svar: Så irriterande hur lätt piller tar över vardagen. Livet.
Vad skönt med stöttande föräldrar som varken bryr sig för mycket eller för lite. Lagom.
Jag älskar ju pappa och att han finns. Men när han bryr sig så mycket att det knakar i hans förhållande så känner jag mig bara smutsig och ivägen.. *suck*
selfharmer.blogg.se

2014-04-05 @ 11:29:06
URL: http://insaniacparttwo.blogspot.se/



Sanna

Ja, de tar över väldigt lätt.
Ja, men precis. Vi har en väldigt bra relation tycker jag.
Jag förstår att det måste vara jobbigt. Men det kan aldrig vara ditt fel om det skulle knaka i deras förhållande. De är vuxna människor och får sköta det där själva.
Du är inte ivägen.

Sv: Ja, jag tycker det jag också :)

2014-04-05 @ 11:40:37
URL: http://insaniacparttwo.blogspot.se/



Rose red

Jag får käftsmäll efter käftsmäll.. liksom, räcker det inte att jag lider tillräckligt?

Svar: Inga stöttande föräldrar? :(
selfharmer.blogg.se

2014-04-06 @ 19:09:53
URL: http://redtears.blogg.se




Lämna en åsikt/feedback/konstruktiv kritik/whatevah:

Tilltalsnamn:
Kom ihåg mig?

Mailadress: (syns bara för mig)

URL/Bloggadress:

Dina ord:

Trackback