Dina jävla värdelösa löften.

2014-08-31 ☼ 16:08:25
Han ligger där i soffan och ropar på mig. Jag drar en djup suck och önskar att jag inte fanns något mer. Jag tittar in i vardagsrummet och ser honom med en spyhink framför sig. Alkoholen har vunnit igen och jag har helt förlorat mitt förtroende för honom. Aldrig mer ska jag tro på hans värdelösa ord. Och när jag tar upp det här pratar han om att det är jobbigt med farmor, att hon är döende. Ja, det kan jag förstå, men det är fan jobbigt för mig och oss andra och inte fan ligger vi där i soffan och spyr. 
Pappas alkoholberoende är inte okej. Det är inte okej att falla tillbaka såhär många gånger.

 
Samtidigt har jag fallit tillbaka in i depressionen och ska börja med mediciner igen. Samtidigt försöker jag le på jobbet och koncentrera mig med skoluppgifterna. Men det är svårt. Jag tror inte att jag klarar det här. Helt ärligt.

dot.

2014-08-30 ☼ 12:01:16
Nu har jag och A gjort det. Haft sex alltså.

Farmor

2014-08-19 ☼ 21:45:16
Det bröt ner mig att besöka farmor på sjukhuset. Kom in i rummet med min brors tjej och det första jag sa var "det är inte farmor". Hon hade tynat bort och ansiktet var svullet av alla mediciner. Men hon har var ändå så tunn. Så skör. Min fina farmor. Farmor som alltid har stått bakom mig och knuffat på mig när jag har velat dö. Farmor som lärde mig om preventivmedel och mens. Farmor som alltid frågar hur det är mellan mig och mamma. Farmor som alltid säger "strunta i henne. Hon är inget att ha. Du förtjänar bättre".
Farmor är min mamma och hennes död skulle bryta ner mig mer än min mammas. Pratade med sjuksköterskan på sjukhuset. Hon äter inte utan får dropp, andningen är så dålig att hon har syrgasmask. När hon dricker spyr hon i stora mängder. Hon får inte dö. Nej. Hon ska hinna se mitt första barn, hon ska närvara på mitt bröllop. 

Hon pratar inte mycket, men upprepar det man säger.
"Farmor har du ont?"
"Ont"
"I hela kroppen?"
"Hela kroppen"

Men hon visade gott tecken igår.
"Snälla ni. Jag är så hungrig. Snälla ni"
Jag sprang och hämtade en pudding och matade henne. En liten sked och sedan var hon mätt. Men hungerkänslor är ju ett gott tecken.
"Orkar inte"
"Farmor, vad orkar du inte?"
"Leva"
Och mina tårar forsade ner.
Vi har sagt nej till åtgärder för att återuppliva henne. Får hon hjärtestillestånd kommer inte sjukhuset göra något förutom sätta in morfin om hon har smärtor. Även om det är ett tungt beslut så är det egoistiskt att hålla kvar henne i livet mot hennes vilja. Jag förstår ju att hon har ont och att återuppliva henne skulle inte vara värt det. På grund av hennes ålder gör det bara mer ont än nytta och risken att knäcka revbenen är för stor. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har ingen energi att hämta. 

,.

2014-08-12 ☼ 11:45:21
Nu har ssk ringt och berättat att farmor har ramlat från sängen och brytit sin axel. Hon hade inte kunnat larma och låg på golvet när personalen kom in. Därefter skickades hon till sjukhuset. Och jag är så jäkla rädd att förlora henne.
Hittar inga ord. Återkommer.

Det är ett slagfält där Farmor nästan dör.

2014-08-11 ☼ 23:26:47
Går igenom en tuff period nu. I helgen fick jag reda på att Farmor hade ramlat på äldreboendet. Fallet hade väll inte varit så farligt i sig men för en 87årig tant är det ändå rätt så hemskt. Sedan midsommar har farmor haft svullna ben som vätskar grymt mycket. Med vätskedrivande medicin har dem försökt få ner svullnaden och vätskan som kommer ut. I fallet hade hon försökt ta emot sig själv med armen, vilket resulterade till en arm som typ inte fungerar. Vätskan i benen är likadan och hon är mer förvirrad än någonsin.
Mitt i allting har hon slutat äta. Det kan bero på vädret. SSK på jobbet hoppas att det är en infektion som orsakar farmors trötta beteende och inte en lättare stroke. 

 
Idag skulle jag gå och besöka farmor och hon kände inte igen mig. Hon visste inte vem jag var. Och jag mår så dåligt. Lite för hennes skull, eftersom hon antagligen måste tycka det är skitjobbigt att någon kommer och introducerar sig som barnbarn eller så, och lite för min skull eftersom det sårade ganska mycket att hon inte kände igen mig.


Hipp hipp hurra, tjugo år.

2014-08-10 ☼ 12:26:13
 
Nu är jag tjugo år. År som har tillbringats med onödiga vardagssituationer. Absolut inget viktigt har egentligen hänt. Här sitter jag, tjugo år gammal, i samma hus som jag bott i hela mitt liv, i samma ärriga kropp som tidigare. 
Firade min dag med A. I två dagar har jag varit full och totalt skämt bort mig. Igår var jag hemma hos A och han hade en liten fest. Göran kom över. Vi blev fulla och fuckade ur. Jag hällde rödvin i någon tjejs ansikte, slog både A och någon annan kille, skrek att någon hade gömt min sprit. Jag och Göran hamnade i badrummet och jag hängde med huvudet över toaletten och allt kom ut. Jag gråter om att jag blir kvävd och sliter av mig tröjan. Göran hämtar en stor t-shirt från A. Vi två sitter inne i badrummet och kramas. Efter en längre tid kommer vi ut och jag hittar min vodka som jag blandar ut med vinet. 
På tåget hem sitter jag och Göran och skrattar. Vi skrattar om vin-incidenten, att jag råkade hälla ut vin över tjejens ansikte och hon var helt röd.

Jag ska nog vara rätt så lycklig ändå. Har mina fina vänner, min pappa och min storebror. Jag har ett jobb. Och farmor är fortfarande kvar.
 

Min Göran och jag.

2014-08-05 ☼ 13:29:03
"Ni två är som ett destruktivt förhållande. Hennes ord och handlingar håller dig i kontroll och trampar du fel bryter helvetet lös."
"Men samtidigt älskar jag henne och vill inget hellre än att stanna vid hennes sida. Vi delar för många minnen."
"Ni delar minnen som hemska fyllor och röka-på-stunder. Hon var där när du söp ner dig första gången och din pappa fick hämta dig. Hon var där när du rökte på första och alla gångerna efter det."

 
Jag och min bästavän har delade åsikter om min kompis. Jag älskar min kompis (Göran) mer än vad jag kan förklara. Även om hon för det mesta sårar mig och skapar drama så har jag inte ens tanken på att lämna henne. Jag vet att egentligen orkar jag inte lämna henne och egentligen orkar jag inte att stanna med henne. Ibland har jag inte orkar svara henne eftersom dramat har varit så pass stort. Och genast blir det en scen om det och jag trycks ner en liten bit till.
Men den här tjejen jag skriver om är så otrolig stark och fin även om våra personligheter oftast krockar. Anledningen till att jag stannar hos henne är p.g.a. alla de gånger hon faktiskt har stöttat mig. Som när jag drömde mardrömmar och hon stod och bankade på dörren tills jag öppnade. Alla de gånger som hon har plockat upp mig när jag har fallit onykter. Och dem gångerna hon har hållt upp mitt hår.