Tanketrassel, munspya och salta tårar.

2014-02-27 ☼ 22:12:57
 
Som på beställning kommer ångesten. Fast den kommer snabbare än maten man beställer på en restaurang. Och den smakar värre. Som om de skulle servera rått kött och okokt potatis. 
Jag är så trött. På livet, på känslor och på mina minnen. Att jämt få en ansiktsmäll utav det som har hänt. Just nu vill jag ta de där tabletterna som ligger i burken. Allihopa. Bara svälja ner dem och sakta försvinna. Kommer säkert få en snefylla i Örebro men jag tar risken.
Vill bort från F. Och från Jocke. Bort från A. 

Egentligen skäms jag över mig själv. Skäms för hur jag har blivit och för att jag är så pass svag som jag är. Jag trodde att jag var en stark person. Att jag, lilla V, skulle överleva våldtäkten och de sexuella övergreppen. Jag trodde att Gud gav mig en uppgift som bara de starkaste får. Men ibland handlar det bara om att Gud måste rensa världen och att man måste knuffa sig själv då och då. Det där förstod jag aldrig och nu är det för sent. 
Efter 7 år vill jag bara ha lugn och ro. Efter 7 år med självskador, förnedring, skolk, hot, ångest och spyor så vill jag bara somna in. Sju år med psykiska sjukdomar tar livet på mig. Speciellt bokstavskombinationen PTSD. Att ens läsa det bland mina journalen tar en liten bit utav mig.
Och det tog flera år innan jag fick den hjälpen jag ens behövde. In och ut från psyket, fram och tillbaka hos polisen, flera samtal med advokater, psykologer, överläkare, undersköterskor/sjuksköterskor, väktare och behandlingsassistenter så är jag tom på ord. Ingen har hört vad jag har sagt. Ingen har förstått. Och de som förstod, de lämnade mig.
 
Så ensam i regnet står jag. De vännerna jag hade förlorade jag i självmordsförsök, de släktingar jag trodde stod nära tog ett avstånd när de såg hur nedbruten jag var, exet lämnade mig för att jag var instabil (vilket är lugnt, för han var något ännu värre), vänners föräldrar varnar sina barn för mig, läkare hade inte tålamodet och jag tappade hoppet. Någonstans på denna slingriga väg tappade jag mitt hopp, min tro och min personlighet. 
 

Förlåt.

2014-02-26 ☼ 20:41:49
Har varit och flängt runt. Träffat människor som jag egentligen inte borde eller vill träffa. Fick en panikångest i sängen bredvid F. Försökte ta livet utav mig men blev stoppad. 
Har bokat en resa iväg nu. En resa till min bästavän. Vi ska supa och jag ska för första gången på evigheter få en ordentlig kram. 

 
Förlåt till er som jag oroade. Tack för era sms och mail. De få orden får mig att orka några timmar extra. Och jag behöver några timmar till. 
Konstigaste saken hände nyss. Mamma bjöd med mig på en kryssning. Så nu duger jag? Nu vill hon ha kontakt?
 
Lite ledsen att OS är över också.. Det var en av mina må-bra-faktorer.

Livslågan släcks när du inser hur krånglig och svart du egentligen är.

2014-02-18 ☼ 01:50:08
Det hela tar slut tror jag. Det är svårt att varje dag hitta småsaker att bli glad för. Jag vet att det är tungt för mina vänner och för min familj att ha mig här. Jag är svår och krånglig. Jag tar mycket plats och det är svårt att komma fram till mig. Folk ger upp mig gång på gång.
Jag ser inte någon framtid. Och det är så tungt och svårt att säga orden. Jag orkar inte plugga för jag ser ingen mening i det. Jag är fast i tiden och går aldrig framåt. Jag står och stampar. Stigen blir kortare och jag kan se stupet framför mig.

 
Ord räddar mig inte, kramar duger inte längre och i slutändan vann Han ändå. Han lyckades ta mitt liv. Han lyckades släcka min låga och V finns inte längre.
Förlåt för att mitt liv är så komplicerat. Men det finns ingen genväg. Jag har testat alla vägar och sluta döm mig. Jag orkar inte och jag är inte tillräckligt stark längre. Om jag ens någonsin var det.
Jag har inga krafter kvar.

Bli sövd eller ta lokalbedövning?

2014-02-17 ☼ 01:18:00
Nu är det så här att jag ska "opereras" inom en snar framtid.. Eller snar och snar, skulle skickas en kallelse inom tre månader. Men när "operationen" ska genomgå kan jag välja mellan att bli sövd eller lokalbedövning. Jag har gjort det här ingreppet tre gånger tidigare och börjar bli ganska trött på lokalbedövningen. Jag är väldigt spruträdd, dvs, jag ligger i flera veckor innan och oroas för dem där sprutorna (ska tas två sprutor med bedövning) och när jag är där så ligger jag och bölar en halvtimme innan sprutan tas.
Jag har aldrig blivit sövd och vet helt ärligt inte hur det går till. Men visst får man en nål i armvecket? Jag vet inte riktigt vad som är värst isåfall.
Men lokalbedövning får jag genomlida två sprutor (som känns, jag lovar, de känns, trots att läkarna säger att det går fort så gör det fan inte det) och höra ljudet när de skrapar. I bilresan hem brukar bedövningen släppa och då blir det en jävligt jobbig resa hem.
 

 

Men min fråga är: Är det bäst att ta lokalbedövning för att jag vet hur det går till eller verkar det skönare med att bli sövd? 
(okej, helt ärligt vet jag inte om alternativet att bli sövd finns. Det borde kunna gå att välja det ifall man vill. Pappa sa att det går men han är ju inte heller insatt i sjukvården.. Så inga hatecomments ifall jag tror fel..)
 
+tillägger det fina guldet vi tog i herrstafetten idag. Nelson levererade trots tappat skida efter bara en minut. Hellner går i mål med svenska flaggan i luften. Några tårar idag igen blev det..

Bed of roses

2014-02-16 ☼ 09:39:03
Är så arg på mig själv att jag skulle kunna hänga mig i ett träd.

Hur berättar man att man inte är okej?

2014-02-16 ☼ 01:15:37
Det är fan inte ofta jag gråter till sport. Sist var när Sverige vann hockey-VM. Men idag (läs igår) kunde jag fan inte hejda tårarna när Kalla korsade mållinjen som etta. Hon tog igen de 25 sekunderna Sverige var bakom och jag grät. 

Imorgon (läs idag) kommer mitt syskonbarn. Ska umgås med henne under veckan och mysa. 
Tänkte också berätta för pappa om mitt mående.. Om jag vågar det då. 
Aja, ville bara meddela så att ni vet att jag lever. Som sagt tar OS upp mycket tid.. 

OS och namnändringen.

2014-02-14 ☼ 16:28:48
Sverige levererar i Hockey-OS och jag hoppar glädjeskutt. Att se sitt land klå land efter land i hockeyn gör mig lite glad och stolt. Synd att min favorit Zetterberg fick ryggproblem bara..
Sorry för sportinlägg men jag sitter fast framför OS på dagarna och det tar min själ.
(Såg ni Sverige idag när vi tog silver och bronsmedaljen? Krossade Niskanen och även om jag är halvfinne så kommer jag alltid bli gladare när Sverige tar segern..)
 
 
Förövrigt, jag fick avslag om namnändring idag. Kommer vara fast med mammas namn i resten av livet. Är så trött. Orkar inte överklaga och tänker inte betala pengar för att få ändra ett mellannamn. 

Mina rakblad ligger gömda.

2014-02-14 ☼ 02:04:27
Har haft en ensamvecka med papi. Vi har fikat hos farmor, åkt på utflykter och ska äta sushi imorgon. Lite surt att Fru kommer hem på lördag. 

Förlåt dör dålig uppdatering. Det är på grund av mitt mående. Jag orkar ingenting. Ligger bara i sängen och mår skit. Livslusten är helt borta och helt ärligt så förstår jag inte varför jag fortfarande andas.
Jag tror att mitt bloggande kommer vara lidande ett tag till. Jag har ingen ork. Och jag känner mig så ensam. 

Min underbara älskade farmor.

2014-02-11 ☼ 12:05:10
Var hos farmor och fikade idag igen. Det är något speciellt att träffa henne och dricka kaffe. Känner mig så speciell, som att jag har en plats här i världen. 
"Jag sitter och kollar på dig V. Du har blivit så lik din mamma."
Och jag försöker att inte ta det negativt. Men det är så svårt när allt som är kopplat till mamma gör ont i bröstet. Jag vill inte se ut som henne, jag vill verkligen inte ha något med henne att göra. Farmor menar ju inget illa men ändå så gör det ont att höra.
 
Väntar svar från skatteverket fortfarande. Skickat in om namnbyte, ska ha farmors tilltalsnamn som mellannamn. 
 


Här är en annan person som jag tycker mycket om.
 

00:16

2014-02-11 ☼ 00:16:51
Har haft en jobbig dag, punkt. 

Första kursen

2014-02-06 ☼ 18:32:18
Precis som jag kände att "nej nu jävlar, nu ska jag fan skära sönder armarna" fick jag ett mail från min lärare. Hela första kursen är avklarad och hon meddela : "Det här är absolut inte för mycket text. För att få ett högre betyg än E så ska du skriva utförligt eller utförligt och nyanserat (se mappen Kunskapskrav). Här har du gjort just det, svarat utförligt och till stor del nyanserat. Mycket bra! Du har också lagt till egna erfarenheter och tankar, vilket är jättebra. Det märks att du har både tankar och åsikter kring det goda mötet. Mycket bra jobbat, fortsätt så här! /Lärarens namn 6/2."



Alltså, jag skulle kunna hoppa glädjeskutt. Jag som skrev hela uppsatsen på två timmar och hon tyckte att det var bra. Helt ärligt så har jag haft tankar om att hoppa av utbildningen endast för mitt mående och för att det verkligen tar emot för att påbörja varje uppgift. Men nu känner jag lite livsglädje (lite patetiskt att bli så jäkla glad för ett högt betyg). 

Svar på frågorna

2014-02-06 ☼ 13:38:40
Äter du några mediciner? 
Nej. 
 
Vad gillar du att göra? 
Läsa, skriva, umgås med mina vovvar, dricka kaffe med farmor. 
 
Favoritlåt?
 För tillfället? Nu har jag fått nog - Lillasyster 
 
Vad fick dig att söka hjälp första gången? 
Jag sökte nog inte riktigt hjälp. Jag vet inte. Jag ville bara få ur mig vad som hade hänt och öppnade upp mig för min favoritlärare. Hon tog beslutet att skicka mig till BUP slutenavdelning (psyket). 
 
När skar du dig första gången? 
När jag gick i åttan. 
 
Har du tumblr? 
Ja. cuttedblogg.tumblr.com 
 
Vilka länder har du besökt? 
Bulgarien, Norge (varje år), Danmark, Finland, Estland, Lettland. 
 
Berätta om ett fint minne? <3
Åh vilken svår fråga <3. Jag kan berätta några få minnen med min mamma som jag antar är de finaste och varmaste minnena jag har med henne. När jag var liten och inte kunde engelska satt mamma och översatte varje mening till Harry potter filmerna. Jag kommer ihåg när mamma lät mig styra bilen när jag var liten. Nu i efterhand vet jag ju att jag inte styrde själva bilen men då trodde jag att jag hade kört en bil för första gången. 
 
Såg en fråga om vilka meds du äter, men om du inte äter längre, har du ätit och isf vilka? 
Oj. Det är så många så jag kommer fan inte ihåg. De senaste jag provade för andra gången var, mirtazapin och cipralex. Vet också att jag har testat propavan och lergigan tillsammans med mirtazapin. ღ
 
Vad planerar du att göra i framtiden? 
Jag vill nog inte svara på den här frågan. Jag vet inte riktigt vad som finns i framtiden och jag kan helt ärligt inte se mig i livet inom ett år. (jag vet, jättehemskt att skriva ut såhär öppet). 
 
Hur självskadar du dig? 
Pass. ღ
 
Hur gör du för att hantera ångest och jobbiga tankar? 
Jag vet faktiskt inte. Det är väll olika för varje gång. Jag städar, kramar hunden, går någon mil i skinnjackan, tar lugnande vid vissa tillfällen, ringer min bästavän, träffar F, skriver, självskadar mig. 
 
Får du fortfarande flashbacks?
Ja, det får jag fortfarande och jag kommer nog fortsätta få flashbacks tills jag har gått klart KBT. Vilket jag inte kommer göra. 

Alla ni är så underbart vackra och värda så mycket mer än diagnoser.

2014-02-05 ☼ 21:45:45
Måste bara skriva ut det här. Har läst ikapp de flesta bloggarna idag. Alla de bloggar jag brukar checka in flera gånger om dagen. Jag fick världens chock. Ni skriver om hur dåligt ni mår och era tankar och jag mår dåligt över att se era ord. Vet ni inte om att ni är värda så mycket mer? 
Blev så ledsen när jag såg vilken ålder ni alla började få jobbiga tankar så som självmord. Ni flesta var bara barn, till och med yngre än vad jag var. 
Jag önskar att jag bara kunde ta bort all er smärta och ge tillbaka eran barndom. Ni är värda så mycket mer än psykiska sjukdomar och traumatiska upplevelser.
 
 

Jag är stark. Jag gråter inte.

2014-02-05 ☼ 18:28:10
Jag kan stå i timmar och kolla mig i spegeln. Och det är just vad jag gör.
Jag möter min egna trasiga blick och en tår faller sakta ner på kinden. Ögonen är svullna av all gråt och det gör ont. Det gör ont där det inte borde göra ont. Där det aldrig någonsin ska behöva göra ont på någon. 
Min hand torkar bort tårar. Jag tycker att jag hör fotsteg i trappan och jag vill absolut inte att pappa ska se mig såhär. Jag är stark. Jag gråter inte. Och jag skadar mig absolut inte på otäcka sätt.
Det är så lätt för mig att smyga iväg på natten. Jag har min egna dörr på nedervåningen och ingen märker när jag är borta flera timmar om nätterna. Pappa har väll börjat undra varför jag sover längre på dagarna men det räcker att vifta med handen och så slutar han fråga.
 
 
F är alltid lika nöjd och jag antar att vi kan kalla varandra för KK. Det känns som att min enda plats här i världen är att göra andra människor nöjda. Men det börjar bli uttjatad att ha sex i baksätet på en saab. Och det börjar göra ondare och ondare för varje gång nu när han vågar vara sig själv. Jag själv? Jag ligger bara där och håller in gråten. Ibland har jag försvunnit från stunden och han måste skaka mig för att väcka mig. Jag antar att vi skadar varandra så som vi håller på. Det här är inte nyttigt för någon utav oss och jag måste lära mig att säga nej och uppskatta min kropp mer än vad jag gör. 
 
Det har snart gått 8 år V. Det är faktiskt dags att börja glömma och gå vidare. 

2014-02-02

2014-02-02 ☼ 12:48:00
Imorgon rymmer jag från verkligheten. Åker iväg med min syster till Finland. Men ta det lugnt, jag kommer hem på onsdag igen ;)
 
 
Det gick verkligen inget bra hos mami igår. Orkar inte med det här, eller med henne. Hoppet är borta och det kommer aldrig bli något mellan mig och mamma. Därför har jag också besämt mig för att byta mellannamn och har skickat in till skatteverket. 
 
Under tiden jag är i Finland kan ni slänga upp lite frågor till mig. Har endast fått en fråga trots att läsarantalet har ökat. Come on guys.