Tanketrassel, munspya och salta tårar.

2014-02-27 ☼ 22:12:57
 
Som på beställning kommer ångesten. Fast den kommer snabbare än maten man beställer på en restaurang. Och den smakar värre. Som om de skulle servera rått kött och okokt potatis. 
Jag är så trött. På livet, på känslor och på mina minnen. Att jämt få en ansiktsmäll utav det som har hänt. Just nu vill jag ta de där tabletterna som ligger i burken. Allihopa. Bara svälja ner dem och sakta försvinna. Kommer säkert få en snefylla i Örebro men jag tar risken.
Vill bort från F. Och från Jocke. Bort från A. 

Egentligen skäms jag över mig själv. Skäms för hur jag har blivit och för att jag är så pass svag som jag är. Jag trodde att jag var en stark person. Att jag, lilla V, skulle överleva våldtäkten och de sexuella övergreppen. Jag trodde att Gud gav mig en uppgift som bara de starkaste får. Men ibland handlar det bara om att Gud måste rensa världen och att man måste knuffa sig själv då och då. Det där förstod jag aldrig och nu är det för sent. 
Efter 7 år vill jag bara ha lugn och ro. Efter 7 år med självskador, förnedring, skolk, hot, ångest och spyor så vill jag bara somna in. Sju år med psykiska sjukdomar tar livet på mig. Speciellt bokstavskombinationen PTSD. Att ens läsa det bland mina journalen tar en liten bit utav mig.
Och det tog flera år innan jag fick den hjälpen jag ens behövde. In och ut från psyket, fram och tillbaka hos polisen, flera samtal med advokater, psykologer, överläkare, undersköterskor/sjuksköterskor, väktare och behandlingsassistenter så är jag tom på ord. Ingen har hört vad jag har sagt. Ingen har förstått. Och de som förstod, de lämnade mig.
 
Så ensam i regnet står jag. De vännerna jag hade förlorade jag i självmordsförsök, de släktingar jag trodde stod nära tog ett avstånd när de såg hur nedbruten jag var, exet lämnade mig för att jag var instabil (vilket är lugnt, för han var något ännu värre), vänners föräldrar varnar sina barn för mig, läkare hade inte tålamodet och jag tappade hoppet. Någonstans på denna slingriga väg tappade jag mitt hopp, min tro och min personlighet. 
 

Amanda

jag lider med dig!
kramar

Svar: Nej. Skulle verkligen inte vilja att någon annan lider med det här. Det skulle göra ont i mitt hjärta. Men tack för omtanken. Kram!
selfharmer.blogg.se

2014-02-27 @ 22:25:11
URL: http://amandacarlberg.com



Polly

JAG tror på dig i alla fall! Alla de saker du gått igenom kan du också TA dig igenom. Men det måste få ta tid, för det gör det. Inget som är värt något kommer enkelt. Försök vara stark och kämpa på, hur tungt det än verkar. För i slutändan kan jag lova dig att det är värt det och du kommer vara så oerhört stolt över dig själv. Tusen kramar! <3

Svar: Till en början visste jag att det skulle ta tid, men efter sju år börjar jag faktiskt tveka.. Jag försöker vara stark men nu på senaste tiden så måste jag vila. Jag orkar inte hålla ut så mycket längre till.Tack för din otroligt fina kommentar! <3
selfharmer.blogg.se

2014-02-28 @ 03:08:38
URL: http://bulldozer.blogg.se/



Tomas Krüger

Jag hoppas att du aldrig kommit i kontakt med cancer, men du vet säkert att cancersjuka ofta behandlas med cellgifter. De mår skit av detta. Vissa mår så fruktansvärt illa att de till slut inte vill ta medicinen längre. Gör de inte det, så står snart liemannen där. Tar de cellgifterna så har de en klar chans till att överleva. Att få bli friska och starka igen. Att slippa lämna de som de älskar.

Då kan vi stå där V. Vi som själva inte är cancersjuka. Vi kan hävda att de naturligtvis ska äta sin medicin. Illamåendet går över. Håret växer förhoppningsvis ut igen. Livet finns där. Döden kan få vänta. Det är så lätt att säga, för oss som inte är cancersjuka.

På samma sätt ser säkert många på dig V. "Ryck upp dig nu!" "Sluta lipa och gör något av ditt liv!"
De vet inte hur svårt du har det. Jag vet inte hur svårt du har det, men jag anar. Jag tror att fler i din omgivning anar. De vet bara inte vad de ska göra. Ingen vet egentligen vad de ska göra.

Det vore lättare om du vore cancersjuk V. Då kunde dina nära lägga sin tillit hos läkarna. "De vet vad som måste göras." "Klart att V är lite tvär ibland." "Det är väl inte så konstigt om V gråter." "Ät din medicin nu V."

Du är inte cancersjuk V, men kanske borde du se dig själv lite på det sättet. Jag hoppas att dina nära kan se på dig på samma sätt. Som någon som ligger där i en sjukhussäng, skallig och blek. En som har slangar hängandes från kroppen. En som faktiskt ändå ler ibland. En kämpe som vet att hon måste tillåta sig själv må dåligt med jämna mellanrum. Ibland mest hela tiden.

Sju år är en lång tid. Nitton år är ingenting. En del hävdar att man ännu inte vet vem man är i din ålder, men det gör man. Man vet bara inte vem som man kan bli. Jag vet vem du kan bli V.

Jag har dessvärre erfarenheter från självmord. En försökte ta livet av sig, vilket slutade med att hans mamma dog, inte han. Sen så verkade han repa sig. Allt verkade bra, sedan tog han livet av sig ett par år senare. Bara så där. Som av ett infall. Lika jävla onödigt som den gången när hans mamma dog i hans ställe.

Den andre var mer tydlig. Han teg nykter, men så fort som han drack så kom svårmodet och tårarna. Han försvann från en vårvinterfest i en stuga. Vi började leta. Sprang planlöst genom den mörka skogen, tills dess att vi hittade honom, i en kall svart sjö.

Efter det, ja vad ska jag säga. Jag har aldrig varit vaken så länge i sträck i hela mitt liv. Inte ens i lumpen när befälen helt avsiktligt försökte plåga oss.

Den förste som tog livet av sig var inte mycket att göra åt. Han gav inga signaler, ingenting.

Den andre ville nog inte ta livet av sig, inte egentligen. Det var ett desperat rop på hjälp. Ett jävla dumt sätt att be om hjälp på. Räkna inte med att någon ska kunna eller hinna hjälpa dig V.

Hur lätt tror du att det är att hitta någon i en mörk skogssjö om natten? Inser du hur kort tid som de som försöker hjälpa klarar av att simma i iskallt vatten? Många kunde ha drunknat den natten. Med vilka känslor skulle man ha mints herr vinterbadare då?


Han var i din ålder V, när det begav sig. Idag är han en stolt flerbarnsfar. Så jag vet vem du kan bli V, och det anar nog du med. Hade han lyckats ta livet av sig, så hade han varit ett halvt bortglömt namn på en gravsten vid det här laget. Nu är han så mycket mer än så.

Det är fasen så mycket bättre att bli saknad för att man kommer och hämtar lite senare än vanligt från fritis, än för att man är någon som tog livet av sig, en gång, för länge sedan.


Svar: Oj vilken lång men helt klart tankeställande kommentar! Fick ta mig tiden att svara på kommentaren nu, när jag är ensam och hinner läsa igenom kommentaren ordentligt.Självklart förstår jag att det är svårt att bemöta mig, att det är krångligt att välja ut passande ord. Men ibland blir jag bara så trött på att det ska vara så krångligt. Jag vill inte behandlas på ett annorlunda sätt, jag vill bara bli behandlad.
selfharmer.blogg.se

2014-03-02 @ 01:54:08
URL: http://tomaskruger.se/




Lämna en åsikt/feedback/konstruktiv kritik/whatevah:

Tilltalsnamn:
Kom ihåg mig?

Mailadress: (syns bara för mig)

URL/Bloggadress:

Dina ord:

Trackback