Ställ era frågor

2014-01-31 ☼ 20:11:38
Med tanke på att jag har fått lite fler besökare den här veckan så tänkte jag starta en frågestund. Fråga om allting så svarar jag. 


Självmordstankar

2014-01-30 ☼ 00:54:32
Är rädd för mig själv och mina tankar. Varje dag kommer de där tankarna om självmord. Och om att allt vore lättare som död och att jorden är en ganska fin plats utan V. 
Jag vill dö men samtidigt vill jag leva. Jag håller kvar i tanken om att kanske, bara kanske, finns det något för mig där ute och jag kanske kommer bli frisk. 
Men för varje dag som går försvinner en bit utav hoppet och jag är så rädd för att hoppet snart är borta. Jag är rädd. Förstår ni det? 

You're still beautiful to me, cause you're my Mom

2014-01-28 ☼ 17:33:54
Det kanske var det bästa hon kunde göra. Att lämna mig här ensam i den stora läskiga världen. kanske det bästa var att lämna utan att säga hejdå. För ett hejdå hade kanske sårat mig mer.
Det bästa kanske är att lämna sin dotter ifall man lider utav psykiska sjukdomar. Pappa fanns ju, det kanske var så hon tänkte. att han kunde ta hand om mig. Och han fick ju hjälp av min storebror och min storasyster som matade mig när pappa var upptagen med jobben. Jag borde nog sluta klandra henne. Hon gjorde nog det bästa valet. Att ha en psykiskt sjuk mamma är nog inte bra för någon.



Men jag kan inte sluta vara avundsjuk. Avundsjuk på både vänner och syskonen. Dem som växte upp med sin mamma och som har minnen. Lyckliga barndomsminnen. Och att alla dem hade en mamma som dem kunde rådfråga om t.ex. sin mens. Eller att vara avundsjuk på syskonen när dem berättar om minnen de har med mamma och pappa. Jag har inga alls. Inga minnen om hur dem var tillsammans. Det enda jag har är ett bröllopsfoto som jag brukar fantisera mig in i. Låtsas att jag var den som tog fotot och hur vi alla skrattar efter. För det ser ut som att det blåser när bilden är tagen. Även om det bara är i min låtsasvärld så blir jag lycklig och varm i några sekunder.
 
Jag antar att det kommer i omgångar. Mina tankar om mamma kommer i omgångar. Just nu tänker jag extra mycket på mamma. Jag är nervös och stressad. På lördag ska jag nämligen till min storebror och ha fest. Han bor hemma hos mamma. Jag ska vara i mammas hus, äta på hennes tallrikar, fimpa mina cigaretter i hennes askkopp och värst utav allt (eller kanske bäst utav allt?), jag ska åka i mammas bil med mamma som förare. Vad ska jag säga? Ska jag säga något eller ska jag bara sitta tyst i bilen? Ska jag ens komma på lördag?

I miss this.

2014-01-27 ☼ 13:01:30
 
Hittade en gammal bild på mig och A och jag bröt ut i tårar. Vad fan har jag gjort? Jag saknar min bästavän och när inga starka känslor var inblandade. 
Det värsta är ändå att veta att han har varit kär i mig. Precis innan jag blev tillsammans med ex. 
 

Go to sleep

2014-01-27 ☼ 11:23:49
Mina fina älsklingar
 
Tog en helg. Bara samlade alla kaostankar och la dem i en burk. Nu står burken här bredvid mig med smålappar om negativa tankar. Den är helt fylld, inte en till lapp går in. Nu hoppas jag att min hjärna är ren och lättare att bära. Jag vet ju att det är bara en ren psykisk tanke att tänka så. 
 
Har någon läst boken "En man som heter Ove" utav Fredrik Backman? Jag har. Och innan jag började läsa den berättade alla mina bokkompisar att den är humoristik och att jag kommer få ett härligt garv. Nu är det ju bara så att jag tydligen är väldigt känslosam för jag bölade igenom boken. Har nog aldrig gråtit så mycket till en bok tidigare. Eller så var det bara en känslosam helg.

LOL, THAT'S ME

2014-01-24 ☼ 23:09:22



 
 
 
Sorry för inlägg med endast bilder. Hjärnan orkar inte tänka idag och orden verkar inte riktigt bilda ord. Åtminstone inga meningar. Ska lägga mig tidigt ikväll. Ont i kroppen och ögonen är röda efter allt gråtande idag.
 

Det magiska om oss är att det inte är något magiskt.

2014-01-23 ☼ 20:49:32
Jag och han. Vi står på stationen och snön yrar ner. Det är nästan lite magiskt att stå där i vinternatten och se snöflingorna landa mjukt på marken. Men han och jag är inte magiska.
Jag har händerna i mina jackfickor, det värmer mer än att ha vantar på sig. Men helst skulle jag vilja ha händerna i hans fickor. 
Han kollar på mig och jag sneglar upp på honom. Han har växt, han är så lång nu och han har fått stora muskler. Jag blir lite knäsvag utav att möta hans blick men jag har inga fjärilar i magen.
"Men det här var ju trevligt. Det får vi göra om V."
Jag nickar, ler lite men ångrar mig snabbt. En kram känns konstigt och en kyss hade varit för mycket. Trots att vi är bästavänner är jag fortfarande osäker på mina ord och handlingar.
"Hade du trevligt V?"
Ja. Ja, vilken dum fråga A. Allt med dig är trevligt.

 
"Hör av dig så fort du mår dåligt igen. Jag finns här och kan trösta dig." Han stoppar sina händer i jackfickorna. Han ler sådär fint igen och jag känner mig yr. 
Livet är lite lättare i A's närvaro. Jag orkar kämpa en procent mer när han ligger i samma säng. 

En troende kristen grundar sin syn på livet och människan på Bibeln

2014-01-23 ☼ 14:55:02
Ibland undrar jag om jag är full på vardagarna.. Skulle slänga på en tvättmaskin tidigare idag (och slänga på menar jag inte att slänga kläder på maskinen utan lägga in kläderna i den..) och när jag plockade ur kläder från korgen så hittar jag mina mobilskal. Hur fan tänkte jag där? "Mitt skal är lite smutsigt, låt oss köra den med tvätten. Men finns det någon speciell inställning för plast?"



 
Anyways, undrar lite hur författaren till min utbildningsbok tänker också. Har en uppgift där jag ska ta reda på hur en kultur/livsåskådning tänker angående sjukvård och döden osv. Då tänkte jag köra en religös livsåskådning, judendomen. Så jag kollade i boken ifall det fanns något om de religösa livsåskådningarnas syn på vården. Hittade det här: "En troende kristen grundar sin syn på livet och människan på Bibeln, en troende jude på Gamla testamentet, en troende muslim på Koranen". Come on. Vem fan vet inte det där? Och varför skriva något så jävla självklart istället för något mer vettigt, som T.EX. deras syn på vården? 
Känns sådär värt att köpa en skolbok för 400kr när jag har hittat alla mina svar på nätet eller egna erfarenheter. Har inte haft användning av boken och har ändå gjort 4/7 uppgifter. 

Instagram

2014-01-22 ☼ 18:34:00
 
Lägger upp personliga bilder i brist på annat.

X:et

2014-01-20 ☼ 12:15:00
Är det okej att sakna och älska en person som egentligen bröt ner en? Är det okej att det fortfarande sticks i bröstet när jag tänker på honom?
För vårt förhållande var ju mysigt och bra i början. Jag saknar dem tiderna, när vi kunde flyga högre än alla andra. Även fast vi var helt isolerade från omvärlden så älskade jag honom villkorslöst. Även fast det där hände sista dagen så älskar jag honom. Mina vänner säger till mig att låta bli att tänka och det finns ingen person dem hatar mer än honom. Men jag kan inte sluta tänka. På dem gångerna vi blev fulla i rummet och testa alla ställningar som fanns. Den gången vi båda somnade under sexet för vi var stupfulla. Jag saknar honom. Fan. 
 

Sömnvägran nr 1

2014-01-20 ☼ 03:15:33
 
Borde ligga och sova nu. Men det gör jag inte. Ögonen svider och sängen ser så inbjudande ut men inatt så sömnvägrar jag. För hela helgen har jag haft jobbiga drömmar hela nätterna och jag orkar inte mer. Orkar inte ha mardrömmar en natt till. Har flera koppar kaffe och jag skiter i mina röda ögon. Det får vara ett slut på det här helvetet.
 
 

Min hjärnas stora mästerverk, V's psykiska sjukdom.

2014-01-19 ☼ 19:20:00
Är jag verkligen sjuk? Eller är det bara min hjärna som sätter ihop ett stort mästerverk? Typ som att den skriver en bok om V's psykiska sjukdom och hoppas att det ska bli världens bästa bok. Vad fan vet jag.
Skulle jag kunna sparka mig i röven skulle jag göra det just nu. Vad fan, ryck upp dig V. Ta tag i ditt liv, ligg inte i din säng tills kvällen och sluta att tycka synd om dig själv och skära sönder dina armar. 
Kan någon ge mig lite mod till att ringa vuxenpsykiatrin? För jag vågar verkligen inte. Jag är rädd att de inte kommer tillåta mig behandling med tanke på att jag aldrig kom sist. Jag känner att jag har förbrukat mig chans. Min psykolog lär ju inte vilja ha mig som patient igen. 

 
Jag vet inte riktigt om jag vill bli frisk. Eller alla vill väll bli friska men jag är rädd för jag vet inte hur man är när man är lycklig och fri från depression. 
Så länge som jag kan minnas så har jag haft depression. Eller ja, åtminstone från jag var 12 år. Jag kommer inte ihåg hur det var innan. Var jag en rolig person? En stark person? Jag har ingen aning. Vem är jag om jag inte har mardrömmar? Om jag inte skär mig? Om jag aldrig sömnvägrar?

Minnen från min syster.

2014-01-16 ☼ 20:51:00
➩ Jag har växt upp med en syster som är bipolär och har ADHD. Det betyder att hon kunde få agressiva utbrott och i vissa fall var jag riktigt rädd för henne. Jag är fortfarande rädd för henne när hon höjer rösten. Hon levde i sin egna värld när vi bodde i samma hus. Hon kom när hon ville, fick jättemycket beröm när hon plockade ur diskmaskinen etc.
➩ Hon var även väldigt deprimerad som tonåring eftersom ingen förstod henne och eftersom hon var mobbad i småskolan. Det ledde till att hon försökte ta livet utav sig när endast jag och min bror var hemma. Hon hade tagit en överdos. Jag fick panik och ringde min granne med mobilen och 112 på hemtelefonen samtidigt. Jag fick tips om att ge henne kallt kaffe så där stod jag med två telefoner och försökte kyla ner kaffe samtidigt som jag försökte ha koll på henne. Hon fick åka in akut till sjukhuset och magpumpas.
➩ Hon fick gå i en särskola eftersom lärarna inte visste riktigt hur de skulle ta hand om henne. 
➩ När vi gick i grundskolan tog hon kontakt med socialen och begärde att flytta hemifrån. Jag älskar henne så otroligt mycket men det var nog det bästa som kunde ha hänt mig. Genast blev det lugnare hemma och pappa och hans Fru bråkade inte varje kväll. Jag fick en lite bättre kontakt med Fru också.
➩ När vi var små bråkade vi varje dag. En dag sa pappa till oss att "om ni kan vara vänner hela skoldagen så får ni en glass när ni kommer hem" (vi gick i samma klass). Vi höll sams hela dagen för första gången.
➩ Min syster är jätterädd för min mamma. När vi var små och min syster skulle sova hos mamma så fick hon höra massa skräckhistorier. Min syster och jag var väll 8-9 år.
➩ När jag låg inlagd på psyket första gången så kokade hon makaroner till mig eftersom det var favoritmaten. När jag kom hem låg det en skål med makaroner på min plats. 
➩ Min syster var en utav dem första som fick veta om våldtäkten. Strax efter jag hade kommit från psyket var hon och jag ute och promenerade när hon frågade "V, vad är det som egentligen har hänt? Din pappa är helt förändrad och du är så tyst hela tiden?". 
➩ När jag vill självskada eller när jag har ångest erbjuder hon alltid sitt hem. Även om hon ska sova tidigt eller egentligen är upptagen. 

 
Jag älskar min syster så otroligt mycket. Även om vi både kommer från en jobbig uppväxt så har vi klarat oss tillsammans. Som små förstod vi varandra även fast vi pratade olika språk. Hon har funnits för mig så många gånger och jag kommer nog aldrig kunna återgälda det.
Just nu sårar det mig att se henne gå igenom samma fas som jag gick igenom med mamma, bara att det är hennes pappa det handlar om. 

En sådan dag helt enkelt.

2014-01-15 ☼ 23:31:01
Idag är en sådan dag då jag bara är arg på mig själv och skyller alla världens problem på mig. Det är ju egentligen helt fel, att ha sådana här dagar. Och speciellt när dem dagarna börjar ta över de dagarna som jag faktiskt är stolt över mig själv.
Skyller på mig själv om våldtäkten. Allt var mitt fel, jag borde ha kämpat hårdare och skrikit. Jag borde inte ha litat på honom eller någon annan och jag borde verkligen vara smartare är såhär.
Jag straffar mig själv sådana här dagar. Genom att kolla på äckliga filmer och hata mig själv. Det här låter säkert hur konstigt som helst i era öron och om jag ska vara ärlig så tvivlar jag rätt så mycket att slänga upp inlägget. 

 
Självskador, spyor och självmordstankar. När fan ska jag ta tag i mitt liv?

(kan hända att jag raderar det här inlägget typ imorgon eller senare.. Får se hur mycket ångesten slår mig inatt.)

Drinking away my problems with A.

2014-01-14 ☼ 18:34:51
Shit vad pin. Eller vad man brukar skriva för att låta sådär cool. Inte för att jag satsar på att vara cool men iallafall. Åter till inlägget. 
Var ute och drack i Kallhäll med A igår. Självklart tog jag ju det där glaset för mycket och kunde knappt gå. Meningen var ju att vi skulle skiljas åt vid perrongen och åka åt olika håll. Men nu var det ju så att jag var för full för att åka tåg själv så A erbjöd sig att följa med hem till mig. Antagligen skulle jag väll ramla ner på spåret ifall jag hade åkt själv. 

 
Hela kvällen är bortglömd. Har små minnesbilder om kvällen. Jag vet t.ex. inte hur jag tog mig hem. Ja, A var väll den som tog hem mig. Jag somnade på ett kick. 
Klockan 4 vaknade jag och spydde. Klockan 5 vaknade jag och spydde. Klockan 6 vaknade jag och spydde. Klockan 7 vaknade jag och spydde. 
Seriöst. Det var en måndag och jag var aspackad. 

Självskada

2014-01-13 ☼ 12:54:00
Var rätt så jobbigt igår på kvällen och natten. Skar mig kanske lite för mycket och kunde inte sluta. I all denna panik messade jag Elly. Så fin som hon är så messade hon mig under tiden och till slut kunde jag faktiskt lugna ner mig och släppa rakbladet. 
Har lovat mig själv att aldrig göra det här igen. Jag ska aldrig mer skära mig och jag ska aldrig mer tillåta mig att trycka ner mig så mycket som jag gjorde igår.



Idag ömmar det över hela kroppen.
 

Jag vill inte ha hjälp att leva.

2014-01-12 ☼ 22:50:05
Jag är så svag. Har skurit mig på axeln och armen. Om jag inte kan leva utan att skära mig så vill jag inte leva alls. Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte gömma mig. 
Min bästavän förstår helt enkelt inte. "Varför gumman jag har försökt pratat med dig men du vill inte  jag vill hjälpa dig varför tillåter du inte mig?" 
Jag vill inte ha hjälp att leva. Den enda hjälpen jag kan få är att dö. 

Naivt kanske. Men att sitta inlåst i sitt rum och skära sig är inte det bästa livet. 

21:59

2014-01-12 ☼ 21:59:00
I just detta ögonblick har jag lust att skära mig. 

Dot your eyes

2014-01-11 ☼ 14:20:14
Var hos min syster igår och bara tog en paus från världen. Det är en sådan skön känsla att få komma hem till min syster, öppna hennes dörr och sedan stänga ut världen. Röka genom fönstret eller på taket, dricka energidrickor i stora mängder och spela töntiga spel. Helt ärligt talat vet jag inte hur jag skulle överleva utan min syster. 
Fick skjuts hem utav ena killen som var där. När klockan var halv fyra på morgonen så gick vi ut för att åka hem. Våra trötta ögon såg den vita snön och vi kunde inte låta bli att sparka snö. Under några sekunder kunde jag glömma bort att jag var vuxen.

 
Jag vill inte leva längre och jag vågar inte ta livet utav mig. Jag har tankar om att jag inte uppfyller någon plats här på jorden och att jag aldrig kommer göra något vettigt. Oftast är det ju stressen över att vara perfekt som pushar mig till dem här tankarna. Stressen om att skaffa lägenhet, bil, körkort, jobb, man och barn. Och jag är så rädd att jag aldrig kommer kunna få alla de där sakerna. Jag vet att det säkert låter patetiskt men för mig betyder de här sakerna mycket. Jag har alltid hört från när jag var liten att jag var duktig på alla möjliga saker. I lågstadiet fick jag alltid beröm för min fina handstil och för att jag inte hade problem med att stava. I högstadet fick jag beröm för att jag kämpade och mina fördjupningsuppgifter. I gymnasiet fick jag beröm för att jag vågade säga emot mobbning, kämpade mot mina psykiska problem och fick bästa betyg. Efter gymnasiet fick jag beröm för att jag jobbade och tog tag i mitt liv jämfört med mina syskon.
Jag är så orolig för att inte få beröm. Beröm är min bensin. Jag har alltid varit pappas duktiga flicka och jag är rädd för att växa upp och vara oduglig. 

"Hej mamma. Gott nytt år. Hoppas året blir bra för dig. Saknar dig."

2014-01-09 ☼ 21:13:40
"Hej mamma. Gott nytt år. Hoppas året blir bra för dig. Saknar dig."
Jag klickar på skicka på min iphone. Hör ljudet som bekräftar att meddelandet är skickat. Så, nu är det gjort. Nu är det för sent för att ångra sig, för sent för att radera alla bokstäver. 
Det är tisdagen den 31:e december 21:55 som ett meddelande skickas iväg. Ett hopplöst meddelande från en dotter till en mor.
Det skickades aldrig ett meddelande tillbaka från mor till dotter. Dottern står fortfarande med mobilen i handen. Greppet blir lite hårdare och tårar faller ner från kinderna. För hon vet att med sin mamma är hon starkare och lyckligare. När mobilen vibrerar hoppar hon till och hoppas jämt att det är modern. 

 
Det är torsdag den 9:e januari 20:42 och jag väntar fortfarande. Bara ett tack eller ett okej. Det är väll inte för mycket begärt? Jag vill bara ha bekräftelse från henne, veta att hon ser och tänker på mig också. Jag vill tro att meddelandet fungerar som ett lim och att hon aldrig mer lämnar min sida. Hon måste komma tillbaka,jag är beredd att glömma allting och bara älska henne istället. 

 
Det här är bara ett rop på att bli älskad. Utav min egna mamma. Det här är ett patetiskt skrik efter hjälp. Nu åker jag iväg och försöker bli älskad på andra äckliga sätt. Jag har absolut ingenting kvar här. Vill bara ha kärlek och känna att jag behövs. 
Sover hos F. Älskad på fel sätt.

Din äckliga patetiska råtta.

2014-01-07 ☼ 19:17:47
Vi sitter i sängen som alla andra kvällar förr. Som om inget annorlunda har hänt. Som om vi inte har växt upp. Hans ögon stirrar och han suckar tungt.
"Inte igen" mumlar han och smeker mitt lår.
Jag sitter bredvid honom med hans hand på mitt lår. Det ömmar och jag känner mig naken.
"Inte igen" mumlar han igen.
En tår faller ner på min kind och jag känner ilska. han vet inte hur jag mår och vilka åtgärder jag måste ta till för att tvinga ner min ångest. han kan inte känna det jag känner.

 
Det är alla sympatier som gör att jag känner mig svag. Egetnligen är jag ju en stark flicka, det vet jag ju. Inte alla kan gå igenom det jag har gått igenom och fortfarande leva. Jag känner mig otillräcklig när andra ser mina ärr och skärskor och sedan skakar på huvudet. Som om jag vore galen eller någon psykopat. Som att skada sig själv är första steget till att döda en person.
Minns när min bästavän sa att jag var svag för att jag skar mig."Man är inte stark om man klarar sig utan att skära sig en kväll. Man är stark om man aldrig skär sig".
Så sitter hon och drar att hon har mått skit massa gånger men aldrig skurit sig. Och där hade jag öppnat upp mig och sagt "jag är stolt över mig själv. Har inte skadat mig på flera veckor".
Det bröt ner mig och förtroendet försvann. Jag kunde inte lita på någon när det gällde det här. Att skada sig själv är tabu och fy dig om du berättar vad du har gjort och hur du känner dig. Dina psykiska problem ska hållas till sig själv. 
Min bästavän sa att jag borde läggas in. "För andras och mitt egna bästa". 
Och där satt jag, kände mig som en liten flicka som har blivit påkommen med handen i kakburken. Jag hade gjort fel och borde straffas för det.
 
Idag har jag stora problem att berätta hur jag mår och om jag har självskadat mig. Till och med till min egna psykolog. När kompisar frågar "hur mår du?" svarar jag alltid bra eller är tyst. 
Det är bara i bloggen jag vågar att berätta mina innersta känslor och till och med det har jag svårt att göra. Jag sparar alltid inlägget i utkast och funderar om jag verkligen ska publicera det där.
Är det provocerande? Är det fel att skriva om sina känslor? Tycker folk att jag överdriver? Tycker läsare att jag är svag och patetisk?

 
Hans varma hand håller om mitt nygjorda sår på låret. Det ömmar och jag fäller ytterligare en tår. Ni vet inte hur det känns att inte veta vad felet är på sig själv.
Vi somnar sådär, liggandes nära varandra med hans kroppsdel över såret. Precis som att hans hand vore ett plåster.

Intryckt i ett hörn försöker jag desperat ta till alla sätt för att bryta mig fri

2014-01-06 ☼ 01:25:04
Är så trött på människor. Speciellt killar. Eller speciellt vissa killar. Har en person som vägrar lämna mig ifred och jag vet inte hur jag ska få honom att backa. På något sätt känner jag mig hotad, trots att han aldrig har höjt rösten eller hotat mig. Visserligen har han kallat mig för otäcka saker. Jag vet inte. På något sätt så påminner det här mig om när jag var tolv år. Men jag kan inte heller göra något. 

 
Kan inte bara folk lämna mig ifred?

Don't keep calm and go Mads

2014-01-03 ☼ 11:15:00

Om inga bokstäver på tagentbordet kan bilda några ord så får jag slänga upp en bild från bästa serien. 
(ge lite tips till mig om vad jag ska skriva om. Hjärnan är helt tom och fingrarna har svårt att skriva utan syfte. Ge mig också tips om bloggar jag borde läsa och serier jag borde kolla på. Och spel jag borde spela.)
 

Ramla i trappan, raketer, göteborg.

2014-01-01 ☼ 15:49:13
Då var 2013 över fortare än någonsin. Det känns som att jag inte hann göra något under året.



Igår var underbart. Jag blev full, ramlade ner från trappan hemma hos syster, kramades med en främling från göteborg (otroligt snygg kille btw), träffade kompisar från gamla gänget och det kändes så otroligt skönt. Ena killen från gamla gänget har hatat mig sedan det tog slut mellan mig och D. Men igår förlät han mig och vi kramades. Han sa att A har berättat att jag har ändrats otroligt mycket och att jag är en bättre person nu än då. 
Lite mindre synd att fira in det nya året med att knappt kunna gå. Vrickade foten igår när jag ramlade. 
Klockan tolv stod vi alla utomhus och rökte medans vi såg alla fina raketer. Vi firade upp massa lanterns och jag var stolt över mig själv för att jag vågade stanna kvar utomhus.