,

2014-03-31 ☼ 22:16:00
Uppdatering.
Ont i halsen. Visat mitt stöd för det som hände med Djurgårdssupporten (vilket inte var okej någonstans). Tejpat ihop min säng med silvertejp (efter A var här). Tappat matlusten. Druckit mängder med alkohol. Gått långa nattpromenader. Torkat upp spya. Gråtit. Bytt röda sängkläder. Hoppats på att jag vore död. Haft sex med F. 
 
Jag har verkligen tappat lusten för att blogga, eller rättare sagt, skriva. Orden betyder ingenting längre och jag blir bara så irriterad. Återkommer. 

.

2014-03-28 ☼ 20:23:24
Jag lever.

När man möter mannen som utnyttjar, borde väll redan ta slut?

2014-03-24 ☼ 23:18:05
Igår planerade jag ett självmord. Men som vanligt vågar jag aldrig genomföra det. Och det är frustrerande, att inte kunna ta sitt egna liv, kontrollera sina egna handlingar.  Jag vill inte ha fler ärr, jag vill dö. 

Ikväll planerar jag igen. Såg M.K idag. Förhoppningsvis är det tillräckligt stor anledning. 
Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte kämpa längre. Det är jobbigt och tufft. Och det är något som ni aldrig kommer förstå.

23 Mars / sent på kvällen

2014-03-23 ☼ 22:30:28
Stå emot. Kämpa. Slå tillbaka. Håll huvudet högt. Ryggen rak. Och håll rakbladen långt borta.

Samma tankar precis innan första såret. Nu ligger jag i sängen, med röda lakan. Jag är så trött att leva såhär. Vill vara starkare. Vill inte vara såhär patetisk. Ska jag hålla på såhär vill jag inte leva alls. 
Fan.

The stars make love to the universe.

2014-03-23 ☼ 13:29:00
 

Så ryms jag av en härlig känsla när jag ser skatteåterbäringen på en massa tusenlappar. Och de höga betygen jag jämt får på varje uppgift jag skickar in. Och för att A ska komma och supa ner mig på tisdag och sedan krama om mig i sängen. 
Men jag är ändå inte glad, eller lycklig.
Jag vill fortfarande skära mig, skära upp handlederna och låren, släcka cigaretter på min kropp och ha destruktivt sex. Varför?
 

It's lust, it's torturous

2014-03-21 ☼ 17:37:00
Färgar håret i hopp om en förändring. Flörtar med en upptagen man, dricker rödtjut på en vanlig vardag. Är det den vilda tonåringen i mig som inte vill bli vuxen eller är det bara ångesten som styr mitt liv?
Får höra av andra människor att jag har förändrats. Till det bättre? Jag vet ärligt talat inte för jag känner inte det som ni känner och jag ser inte det som ni ser.
Allt jag kan se är en ångestfylld tjej med nyfärgat hår och en främlings arm runt sig. Fast det är ändå okej, kan jag tycka. Att falla. Tas emot av en vänlig person som försiktigt tvättar rent såren. Att dra igenom ens toviga hår.

 
Jag vet inte. Jag är bara så ensam i den här världen. Känns som att ingen förstår. Trots att folk gör det.
Det känns som att folk bryr sig endast för att göra sitt inre glad. Att de känner - nu har de hjälpt en tjej och rett ut hennes problem och nu kan de sova lugnt om nätterna.
Jag går inte att rädda. Jag är hopplös. Jag är förstörd. Det är hål i mig som aldrig kommer fyllas. Och ärr som aldrig kommer bleknas. 
Så används rakbladen. Trots att jag hade lovat att sluta. Jag är en lögnare, håller inte det jag lovar. Eller så var det bara tomma löften från början.
En kula rakt igenom huvudet. Skjut mig. Snälla. Det gör ont.

2014-03-19 ☼ 22:34:50
Jag vet inte om bloggen är en belastning eller en lättnad. Ibland känns det så extremt svårt att skriva något som jag blir nöjd med. I bloggen förklarar jag inte mina känslor på ett rättvist sätt. Det som jag skriver här är bara en tiondel utav vad jag egentligen känner. Vissa känslor och tankar finns inte ens med. 
Därför känns det som att jag ljuger för er. Om ni endast får veta en tiondel utav allting, hur ska ni då kunna förstå och relatera till det jag känner? Att ha läsare som förstår, kan relatera och stötta var målet med den här bloggen. Just nu verkar det inte som att ni kopplar till mina ord. Skulden ligger på mig, det är mitt fel att jag inte inkluderar er till hundra procent. 
 
 
Återkommer senare.

Her eyes, they used to shine so bright.

2014-03-19 ☼ 00:18:00
Påfrestande dagar flyter förbi. Timmarna sniglar fram och att se solen försvinna ger ännu mer ångest. När inget kan bli värre, och du tappar mobilen i golvet så hela jävla skärmen spricker. Sådana stunder som det är svårt att veta om du ska skratta eller gråta. Men när du till slut ligger där på golvet, gråter för en trasig apple-skärm, då känner du dig misslyckad. "Vad fan, det var inte såhär livet skulle gå till".
När du skär dig i armarna, djupare för varje nytt skärsår, och tänker att nu får det fan vara nog. Och du slänger iväg rakbladen och hämtar pillerburken med insomnings- och sömntabletter, antidepp, eller alla slags piller du kan hitta i huset och tänker att nu tar jag mina sista andetag. 
Och du är så jäkla förbannad på allting. Vännerna, familjen, skolan och världen. Du ser allting i endast en färg och allting verkar så jäkla tråkigt. Det är då du tänker "ingen skulle sakna mig".
När du inser att du är redan 19, ingen egen lya, förlorat nästan alla vänner och du står med en trasig iphone. Då inser du också att livet har redan passerat, du har redan sett allting och det inget finns att hämta längre.
 
När du har skrivit de sista orden du vill att alla ska veta i ett så kallat självmordsbrev. Och du har försäkrat dig om att alla kom med, du fick med det viktigaste och du har lagt det på ett synligt ställe. Och du tänker "jahopp. Där var det då".
Som om den meningen skulle avsluta allting åt dig.
Du skruvar bort lovket på burken med pillersamlingen, häller ut alla tabletter i handen, svettas och skakar medans tårarna rinner ner och du tänker att allting är förjävligt och du önskade att livet slutade annorlunda.
När du sväljer ner en tablett följer en annan med på köpet. Hur många behövs det?
Du kan höra din mobil surra. För första gången på länge kan du höra telefonen surra. Antagligen bara mejl från företag.

 
Men när appletelefonen inte slutar surra är det ett störningsobjekt i din dödsakt. Och du täker "allt jag vill är att få dö i lugn och ro, utan massa jobbiga tankar och ljud omkring"
Så du tar upp telefonen med din svettiga hand och ser ett nummer som försöker ivrigt få tag i dig. 
"För sent för det nu", tänker du och klickar upptaget.
 
 
Men du misslyckas med något så simpelt som att ta ditt egna liv. För numret slutar ringa och du måste till slut svara. Det är hans röst igen, han som vägrar att förstå att du inte vill träffa honom efter allting som har hänt. Och du är inte så chockad att det var han som ringde. Vem skulle annars ha ringt? Han är den enda som har fått din mobil att surra på senaste tid.
Ni bestämmer en träff och du förnedrar dig ännu mer. Även om du tidigare sa "aldrig mer, jag förtjänar bättre".
Men du kommer på att du inte har någon självrespekt och att det här är allting du egentligen kommer få.
Och cirkeln börjar om igen.
 
Såhär slutar det varje gång jag har bestämt mig för att avsluta mitt liv. Något avbryter mig. Jag borde vara glad att folk hör av sig till mig, men inte när det är F. Och jag är för klen och känner alldeles för starkt självhat för att kunna säga nej. 
Jag struntar i allting nu. Stänger av mobilen, hoppas på lugn och ro. Nästa vecka åker föräldrarna bort och jag har huset för mig själv. En vecka i tystnaden. Tack.
(kommer förövrigt inte att ta livet utav mig. Är för feg och blir alltid störd. Eller så vill jag helt enkelt inte dö. Vad fan vet jag...)

Det var ett sista steg och hon tog den risken.

2014-03-16 ☼ 16:21:01
Jag är tom. 
Orkar inte. Springer runt på samma ställe men hittar ingen utgång. Livet är så jäkla meningslöst. Människor är idioter och onödiga. Jag orkar verkligen inte. 
Livsglädjen är slut och jag är tom. 

Let your past fade away and slowly build a new history.

2014-03-13 ☼ 22:59:50
"Hur mår du V?"
"Jag mår bra."
"Men alltså, hur mår du på riktigt?"
Och jag fortsätter att förneka. Förnekar att jag egentligen inte mår så bra. Förnekar ångesten trots att den är lika stark som tidigare. Jag skadar mig inte men jag mår fortfarande inte bra.
 
"Oj, vilka sår du har fått på senaste tiden V. Jag får skuldkänslor för att jag inte har funnits."
Det är inte ditt ansvar att hjälpa mig. Det är inte heller någon annans ansvar. Allt ligger helt och hållet på mig. En person kan inte bli räddad om hon inte vill. 
Jag vill bli frisk men inte räddad. Jag vill inte stå i skuld. Och jag vill klara mig själv. Jag vill fixa det här själv.
 
 
"Ska jag prata med F?"
Nej. Låt mig och han vara. Det ar mitt eget fel att jag lät det hela gå så långt. 
"Men han skadade ju dig. Du har ju förfan märken."
Jag vet. Okej, jag vet. Men på något sätt får han sitt straff. Jag vill inte att någon utav mina vänner skadar honom. Speciellt inte du A.
Jag är glad att folk bryr sig. Att jag ändå har några på min sida efter alla mina år med den här sjukdomen. Men jag vill inte att mina vänner tar på sig skulden för något som dem inte hade kunnat ändra.

"Jag älskar dig V."

Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?

2014-03-12 ☼ 00:31:09
Samtidigt som jag har löften om att inte skada mig själv så är det svårt att låta bli den lilla burken med rakblad. Bara en armlängd ifrån mig finns dem. Jag kommer inte skada mig. Känns bara lite läskigt att inte ha en riktig plan B ifall ångesten slår till.
Har ett stort blåmärke på en privat ägodel. Den gör ont och helt ärligt såg jag inte det förens idag. Min bästavän fick reda på vad jag hade gjort och hon skrev att hon var lite arg och besviken p.g.a många olika orsaker. Men samtidigt så var hon glad för att jag inte hade skurit mig och för att det inte var en främling på krogen denna gång.
 
Just nu vill jag höra något peppande från vänner eller familj. Men eftersom dem inte riktigt vet hur jag mår så förstår de inte att jag behöver höra fina saker just i denna minut.
 
Okej, nu tror jag att det är mycket babbel. Texten flyter ihop på skärmen. Ögonen kollar i kors och jag skulle kunna somna sittandes här på datorstolen. Det vill vi undvika. 
Länkar en fin låt så att inlägget inte känns totalt värdelös. Förlåt för jättekonstiga meningar och nya rader hela tiden. Som sagt så flyter texten ihop. 
Godnatt.
 
)

Aldrig ska jag sjunka så lågt igen

2014-03-10 ☼ 19:34:12
Efter två timmar av självförnedring igår har jag lovat mig själv att aldrig, aldrig igen sjunka så lågt. Och att aldrig mer låta andra trycka ner mig så lågt. 
Jag raderade F's nummer, blockerade han på Facebook och kik. Det som hände igår var inte okej. 
Idag har jag haft en olidlig smärta. Kroppen värker och blåmärkena döljs utav kläder.

Jag är värd mer än det här.

Det är okej.

2014-03-09 ☼ 20:10:29
Dumma val. Men jag antar att det är okej att falla tillbaka till gamla vanor.
Det är okej.
 

Och är så innerligt glad för alla era kommentarer. Det gör mig lite starkare. Och gladare.

Day one

2014-03-07 ☼ 12:20:02
Idag börjar mitt nya friska liv. Eller okej, det är ju inte bara så enkelt, att bara säga att jag är frisk. Men det är en ny start på ett liv utan rakblad, stora intag utav alkohol och cigaretter, obetydliga sängsällskap och självmordsförsök. Ett nytt försök till att hantera ångesten på ett bättre och sundare sätt. 
Jag fick ett jobb idag. Till en början är det bara ett sommarjobb men jag tror att om jag sköter min ångest på rätt sätt så kanske de blir nöjda med mig och att jag får chansen att stanna lite längre. Det är ändå ett jobb som jag tycker om. Arbetsplatsen är på ett äldreboende och jag brukar komma överens med lite äldre människor. 
Så nu måste jag skärpa mig. Jag ska ha arbetskläder och jag kan inte komma med nya öppna sår här. Och jag orkar verkligen inte gå en till sommar med koftor. 


(snart kan jag också säga "I used to cut, eller rättare sagt, jag brukade skära mig förr i tiden")
 
Och föressten, fick betyget på senaste uppgiften jag skickade in. Hon gav mig ett A, vilket är det högsta betyget man kan få idag. Gissa om min första dag på det nya livet känns bra?
 
 

It's a green light, it's time to move one.

2014-03-06 ☼ 11:03:00
 
Jag är så trött efter alla skärskär, blodpölar och tomma pillerburkar. Det är dags att gå vidare. Depression är inget som man väljer men jag antar att man väljer att bli frisk. Psykvården hjälper mig inte så jag får vandra på egna fötter. Även om jag endast kommer krypa i början. 
Att vara frisk känns så långt borta. Jag kommer inte ihåg hur det var på den sidan. Men jag vill testa. Jag måste vara frisk för att kunna skaffa jobb, pojkvän och allt som tillhör vuxenlivet. 7 år får vara gränsen. Inga fler år fylld med blodiga och äckliga kroppsdelar. Inga fler år fyllda med tomma vinflaskor och sällskap i sängen. 
Jag borde klara det här. Ellerhur? Alla kan väll bli friska? Jag kan väll bli frisk?
 
Men för att börja denna resa måste jag säga upp kontakten med folk som står i min väg. Som mamma, F och jocke. 
 

Stigarna byter aldrig väg, det är dina skor som trampar en ny genväg.

2014-03-04 ☼ 13:18:00
Det bankar på dörren och jag hoppar till varje gång. Livrädd för att ångesten kommer på besök utan att varna. Rädd för att vännerna är här på en kopp kaffe medans ångesten skär upp mina armar inne på toan. Jag vet att de vet men ändå så vågar jag inte. Jag vill inte att de ska se mig såhär. Som ett vrak.
Sanden har sina stigar, men dem försvinner lätt när vinden kommer. Men det är så lätt, så lätt att göra nya stigar i en öken. Inga kvistar som blockerar vägen och du behöver inte gå samma sträcka flera gånger för att stigen ska visas. Men när vinden kommer (lik som ångesten), försvinner dina stigar och du får börja om på nytt.
Jag vill ha en stig i en skog. Där stigen finns kvar i flera år även om vinden blåser varje dag. Men det är så svårt, att få en rak stig i skogen. Träden blockerar och du måste vandra samma sträcka gång på gång innan stigen börjar visa sig.
Men just nu gör jag en stig i havets botten. Jag måste då och då simma upp för att andas och stigen försvinner på en gång. Jag vandrar planlöst och i mörkret. 
 
 
Ångesten är så pass jobbig just nu. Den kommer i alla stunder och jag finner mig i det. Ångest kommer alltid vara en del utav mig. Samma sak med mardrömmar, flashbacks och ärr. Sedan är saken upp till mig ifall jag vill ha fler ärr, om jag vill kunna hantera min ångest och om jag vill minska mardrömmarna. Jag vet att allt är tufft, det har läkare förklarat för mig. Men jag tror att jag vill kämpa. Om jag har folk som kan hålla min hand när det blåser storm, om jag har folk som bjuder mig på kaffe när ångestens kyla drar in till hamn, om jag har människor som kan krama mig hårt när mardömmarna är över. Då vill jag kämpa. 

Och när dem slår, då slår dem sig fria.

2014-03-01 ☼ 13:06:53
Är så fyllesjuk. Eller heter det så? 
Jag är hemma hos bästavännen i Örebro. Blev lite för mycket dricka igår så jag får lida idag. Bästavännen är och handlar men jag kunde inte dölja med eftersom jag inte kan stå upp utan att det snurrar. 

Men det är skönt att rymma vardagen. Att springa bort och supa bort alla problem. Jag hade en skitbra kväll för första gången på länge. Satt och asgarva åt tre stuckna som spydde. Ena var så illamående att den gick och la sig i sängen en timme innan hennes pappa skulle komma, bredvid henne låg min bästavän och halvsov, i soffan däckade ena kille och jag satt i soffan och drack helt själv. 

Nej, nu ska jag försöka sova lite. Ikväll är det samma sak som gäller. Svepa vodka och glömma att det finns problem i världen.