Her eyes, they used to shine so bright.

2014-03-19 ☼ 00:18:00
Påfrestande dagar flyter förbi. Timmarna sniglar fram och att se solen försvinna ger ännu mer ångest. När inget kan bli värre, och du tappar mobilen i golvet så hela jävla skärmen spricker. Sådana stunder som det är svårt att veta om du ska skratta eller gråta. Men när du till slut ligger där på golvet, gråter för en trasig apple-skärm, då känner du dig misslyckad. "Vad fan, det var inte såhär livet skulle gå till".
När du skär dig i armarna, djupare för varje nytt skärsår, och tänker att nu får det fan vara nog. Och du slänger iväg rakbladen och hämtar pillerburken med insomnings- och sömntabletter, antidepp, eller alla slags piller du kan hitta i huset och tänker att nu tar jag mina sista andetag. 
Och du är så jäkla förbannad på allting. Vännerna, familjen, skolan och världen. Du ser allting i endast en färg och allting verkar så jäkla tråkigt. Det är då du tänker "ingen skulle sakna mig".
När du inser att du är redan 19, ingen egen lya, förlorat nästan alla vänner och du står med en trasig iphone. Då inser du också att livet har redan passerat, du har redan sett allting och det inget finns att hämta längre.
 
När du har skrivit de sista orden du vill att alla ska veta i ett så kallat självmordsbrev. Och du har försäkrat dig om att alla kom med, du fick med det viktigaste och du har lagt det på ett synligt ställe. Och du tänker "jahopp. Där var det då".
Som om den meningen skulle avsluta allting åt dig.
Du skruvar bort lovket på burken med pillersamlingen, häller ut alla tabletter i handen, svettas och skakar medans tårarna rinner ner och du tänker att allting är förjävligt och du önskade att livet slutade annorlunda.
När du sväljer ner en tablett följer en annan med på köpet. Hur många behövs det?
Du kan höra din mobil surra. För första gången på länge kan du höra telefonen surra. Antagligen bara mejl från företag.

 
Men när appletelefonen inte slutar surra är det ett störningsobjekt i din dödsakt. Och du täker "allt jag vill är att få dö i lugn och ro, utan massa jobbiga tankar och ljud omkring"
Så du tar upp telefonen med din svettiga hand och ser ett nummer som försöker ivrigt få tag i dig. 
"För sent för det nu", tänker du och klickar upptaget.
 
 
Men du misslyckas med något så simpelt som att ta ditt egna liv. För numret slutar ringa och du måste till slut svara. Det är hans röst igen, han som vägrar att förstå att du inte vill träffa honom efter allting som har hänt. Och du är inte så chockad att det var han som ringde. Vem skulle annars ha ringt? Han är den enda som har fått din mobil att surra på senaste tid.
Ni bestämmer en träff och du förnedrar dig ännu mer. Även om du tidigare sa "aldrig mer, jag förtjänar bättre".
Men du kommer på att du inte har någon självrespekt och att det här är allting du egentligen kommer få.
Och cirkeln börjar om igen.
 
Såhär slutar det varje gång jag har bestämt mig för att avsluta mitt liv. Något avbryter mig. Jag borde vara glad att folk hör av sig till mig, men inte när det är F. Och jag är för klen och känner alldeles för starkt självhat för att kunna säga nej. 
Jag struntar i allting nu. Stänger av mobilen, hoppas på lugn och ro. Nästa vecka åker föräldrarna bort och jag har huset för mig själv. En vecka i tystnaden. Tack.
(kommer förövrigt inte att ta livet utav mig. Är för feg och blir alltid störd. Eller så vill jag helt enkelt inte dö. Vad fan vet jag...)

Uriel

Åh, hur många gånger har jag inte suttit där själv i samma situation :( kram

Svar: Styrkekramar :(
selfharmer.blogg.se

2014-03-22 @ 12:59:42
URL: http://uriel.webblogg.se/




Lämna en åsikt/feedback/konstruktiv kritik/whatevah:

Tilltalsnamn:
Kom ihåg mig?

Mailadress: (syns bara för mig)

URL/Bloggadress:

Dina ord:

Trackback