När kroppen går på automatik.

2016-04-10 ☼ 13:35:26
 
Jag kommer nog aldrig bli som dem, jag kommer nog aldrig kunna vara "hon". Men här står jag, mitt i smeten, står jag här och letar desperat efter hjälp. Jag skriker, jag gråter och slåss men det är ingen som ser mig. Ingen ser mina bekymmer, ingen hör mitt rop på hjälp. 
Fan, alla lämnade mig. Vart är mina vänner? Var är A? Göran? Örebro? 
Hittade så många vänner men alla försvann fortfarare än vad jag hann limma fast dem hos mig. Jag är evigt dömd att vara ensam. 
 


Lämna en åsikt/feedback/konstruktiv kritik/whatevah:

Tilltalsnamn:
Kom ihåg mig?

Mailadress: (syns bara för mig)

URL/Bloggadress:

Dina ord:

Trackback