,.

2014-08-12 ☼ 11:45:21
Nu har ssk ringt och berättat att farmor har ramlat från sängen och brytit sin axel. Hon hade inte kunnat larma och låg på golvet när personalen kom in. Därefter skickades hon till sjukhuset. Och jag är så jäkla rädd att förlora henne.
Hittar inga ord. Återkommer.

Det är ett slagfält där Farmor nästan dör.

2014-08-11 ☼ 23:26:47
Går igenom en tuff period nu. I helgen fick jag reda på att Farmor hade ramlat på äldreboendet. Fallet hade väll inte varit så farligt i sig men för en 87årig tant är det ändå rätt så hemskt. Sedan midsommar har farmor haft svullna ben som vätskar grymt mycket. Med vätskedrivande medicin har dem försökt få ner svullnaden och vätskan som kommer ut. I fallet hade hon försökt ta emot sig själv med armen, vilket resulterade till en arm som typ inte fungerar. Vätskan i benen är likadan och hon är mer förvirrad än någonsin.
Mitt i allting har hon slutat äta. Det kan bero på vädret. SSK på jobbet hoppas att det är en infektion som orsakar farmors trötta beteende och inte en lättare stroke. 

 
Idag skulle jag gå och besöka farmor och hon kände inte igen mig. Hon visste inte vem jag var. Och jag mår så dåligt. Lite för hennes skull, eftersom hon antagligen måste tycka det är skitjobbigt att någon kommer och introducerar sig som barnbarn eller så, och lite för min skull eftersom det sårade ganska mycket att hon inte kände igen mig.


Hipp hipp hurra, tjugo år.

2014-08-10 ☼ 12:26:13
 
Nu är jag tjugo år. År som har tillbringats med onödiga vardagssituationer. Absolut inget viktigt har egentligen hänt. Här sitter jag, tjugo år gammal, i samma hus som jag bott i hela mitt liv, i samma ärriga kropp som tidigare. 
Firade min dag med A. I två dagar har jag varit full och totalt skämt bort mig. Igår var jag hemma hos A och han hade en liten fest. Göran kom över. Vi blev fulla och fuckade ur. Jag hällde rödvin i någon tjejs ansikte, slog både A och någon annan kille, skrek att någon hade gömt min sprit. Jag och Göran hamnade i badrummet och jag hängde med huvudet över toaletten och allt kom ut. Jag gråter om att jag blir kvävd och sliter av mig tröjan. Göran hämtar en stor t-shirt från A. Vi två sitter inne i badrummet och kramas. Efter en längre tid kommer vi ut och jag hittar min vodka som jag blandar ut med vinet. 
På tåget hem sitter jag och Göran och skrattar. Vi skrattar om vin-incidenten, att jag råkade hälla ut vin över tjejens ansikte och hon var helt röd.

Jag ska nog vara rätt så lycklig ändå. Har mina fina vänner, min pappa och min storebror. Jag har ett jobb. Och farmor är fortfarande kvar.
 

Min Göran och jag.

2014-08-05 ☼ 13:29:03
"Ni två är som ett destruktivt förhållande. Hennes ord och handlingar håller dig i kontroll och trampar du fel bryter helvetet lös."
"Men samtidigt älskar jag henne och vill inget hellre än att stanna vid hennes sida. Vi delar för många minnen."
"Ni delar minnen som hemska fyllor och röka-på-stunder. Hon var där när du söp ner dig första gången och din pappa fick hämta dig. Hon var där när du rökte på första och alla gångerna efter det."

 
Jag och min bästavän har delade åsikter om min kompis. Jag älskar min kompis (Göran) mer än vad jag kan förklara. Även om hon för det mesta sårar mig och skapar drama så har jag inte ens tanken på att lämna henne. Jag vet att egentligen orkar jag inte lämna henne och egentligen orkar jag inte att stanna med henne. Ibland har jag inte orkar svara henne eftersom dramat har varit så pass stort. Och genast blir det en scen om det och jag trycks ner en liten bit till.
Men den här tjejen jag skriver om är så otrolig stark och fin även om våra personligheter oftast krockar. Anledningen till att jag stannar hos henne är p.g.a. alla de gånger hon faktiskt har stöttat mig. Som när jag drömde mardrömmar och hon stod och bankade på dörren tills jag öppnade. Alla de gånger som hon har plockat upp mig när jag har fallit onykter. Och dem gångerna hon har hållt upp mitt hår. 

Röka på.

2014-07-23 ☼ 16:50:27
Har haft några bra dagar och några sämre. Har rökt på för att försvinna några timmar. Sneflippat och försovit mig till jobbet. Har gråtit och slagit sönder rummet. Samtidigt går jag på jobbet med ett leende och skrattar med kollegorna. Men det gör ont att hålla det så hemligt. Det gör ont att låtsas.
"Det räcker nu. Du har rökt för mycket. Det räcker. Säg upp kontakten med henne och snälla, sluta."
"Så mycket har jag inte rökt"
"Du var ju fan helt borta i telefonen. Och du gick ensam på kvällen pårökt. Vet du hur jävla idiotiskt det är?"
"Låt mig bara vara. Jag är vuxen, okej?"

 

Jag vill inte vara såhär. Men jag orkar inte ta tag i problemet. 

Trots ditt dumma missbruk är du alltid min fader.

2014-07-08 ☼ 00:44:11
Jag har en speciell relation med min fader och det är väll ingen större nyhet för er som har följt min blogg under en längre tid. Redan från födseln var jag pappas lilla flicka. Jag var hans dotter som han stolt visade upp för vänner och än idag nämner han för sina vänner och för släktingar hur stolt han är över mig. 
Men hans resa har varit jävligt gropig och hemsk. Med alla barnen fick han gå igenom nya saker och allra helst med mig. Innan min tid hade han aldrig varit i en rättegång. Så mitt i resan stannade han upp och sökte tröst hos alkoholen som i sin tur ledde till ett missbruk. Ett missbruk som har hållt i sig i flera år. Under hela tonårsperioden försökte pappa dölja sitt missbruk. Dock syntes det. Och det var något som var jobbigt för hela familjen. 
När jag var yngre, tror jag kan ha varit 14-15 år, hittade jag ett brev pappa hade skrivit till sin fru. Där han nämnde hur ledsen han var över att alkoholen förstörde så mycket. Så han började med antabus. Men efter ett tag slutade han använda antabus och han blev ganska snabbt en alkoholist igen. Tills den dagen hela vår vardag förstördes och han var tvungen att verkligen ta itu med problemet. Så kom antabus in i bilden igen. Och vardagen blev mycket bättre och den här gången kunde jag vara stolt över min pappa. Han höll sig borta från alkoholen ett bra tag.
Tills midsommar. Jag tänkte att det inte var några större problem eftersom det var storhelg. Att dricka på en storhelg är ju okej. Nu är saken den att han inte har slutat dricka. Varje dag sedan midsommar har han druckit och jag blir besviken. Tyvärr är jag för feg för att sätta ett stopp och jag var tvungen att ringa min storebror som jag står väldigt nära. Min storebror ska konfrontera honom i helgen. 

 
Är det såhär vanligt att falla tillbaka i gamla vanor? Är ett alkoholmissbruk detsamma som ett självskadebeteende? Jag vill kunna förstå min pappa och hans sätt att hantera stress och oro. Men jag kan inte förstå. Jag kan inte förstå hur han så lätt kan välja alkoholen framför familjen. 
Men han förblir min fader och jag är fortfarande lika stolt över honom som han är över mig. Jag älskar honom lika mycket som han älskar mig. Även om jag ibland häller ut hans alkohol eller undviker att prata med honom. Jag vill hans bästa men jag har inga fler idéer om hur jag ska nå ut till honom. Jag vill ha tillbaka min pappa.

Redbull n vodka.

2014-07-05 ☼ 22:57:18
Jag är så dålig på att uppdatera. Men jag lever åtminstone. Även om just denna kväll är jag på botten och funderar på att göra sådana där dumma saker. Inga vänner kan ses och jag känner mig så jäkla ensam. Jag hittar inga ord förresten. Därför suger min uppdatering. Men jag lever. 

You're a liar, you're a cheater, you're fool.

2014-06-11 ☼ 17:48:00
Vad fint att alla läsare har troget stannat kvar på min blogg trots att jag inte har skrivit på ett tag. Det färgar mitt svarta hjärta till rött. 
Alkohol har hjälpt mig mycket de senaste dagarna. Så har även pratstunderna och skratten med arbetskollegorna hjälpt. Cigaretter och internetsurfande med E har kastat lite ljusa fläckar i detta mörka rum. Även flera timmar av spelande har fått mig att glömma tråkiga stunder i livet.

Har inte berättat det här för någon, vilket betyder att ni är dem enda som kommer få veta. Jag var i Örebro för några veckor sedan. Blev full och babblade om hur besviken morfar skulle bli på mig (eftersom jag spydde av alkoholen). Hur som helst, mot slutet av festen hamnade jag i soffan eftersom jag var så jäkla full och dräglig. Saken är den.. Den var en kille på festen och jag antar att han hade ögonen på mig hela kvällen. Det hände grejer i den där soffan och jag vet inte hur långt vi gick. Dagen efter frågade mina två bästavänner vad som egentligen hade hänt. Jag snäste bort frågan och sa att vi sov. Men ju mer jag tänker desto säkrare blir jag.
 

With the thousand eyes on me, I stumble on

2014-06-11 ☼ 17:23:36
Jag är mellan levande och död. Mina intressen som förr gjorde mig glad och fyllde mig med varm lycka är nu obetydliga. Jag som alltid har älskat läsning tycker nu att det är jobbigt att öppna en bok. Jag förlorade nog mig själv för en lång tid sedan. Jag tappade förståndet och det som gjorde mig till den jag var. Nu är jag en vilse själ i detta skepp kallat för kropp. Jag är troende och i alla liknande stunder som denna har min tro blivit starkare. Inte den här gången. Och hoppet och tron är väll det sista som lämnar en person?
    Mamma är värdelös. Så jäkla värdelös och tydligen helt tappad. Om jag hade varit en bättre lyssnare och mindre naiv hade jag gett upp hoppet om henne för en lång, lång tid sedan. Några veckor tidigare messade jag henne, fyllesms såklart. Berättade hur mycket jag saknade henne. Fick ett svar. Ringde upp. En Anders svarar. En Anders som inte känner min mor. Och jag förstod, hon har aldrig velat ha mig. Och det gör ont. Mer än vad ni kan föreställa er.

 
Har tagit avstånd från bloggen. Har försökt kämpa mot ångesten utan att spilla för mycket blod. Har världens bästa arbetskollegor så vardagen har ändå fungerat.

V gick vilse i ångesten

2014-05-29 ☼ 09:31:10
Jag vet inte vad jag håller på med nu för tiden. Det är så irriterande att veta alla fel man gör fast ändå så fortsätter de där felen att ske. Känns som att jag letar efter farligheter som kan skada mig. 
Jag har börjat skära min hud igen. Visserligen är det bara på låren eftersom jag måste gå med T-shirt på jobbet men det är ju lika dåligt vart man än skär sig. Jag hade ju slutat. 
 
Det känns värdelöst att leva och allt oftare vill jag ta steget längre. Så långt att jag hinner ta mitt sista andetag och ögonlocken stängs för sista gången. 

Ett irrbloss i vinden.

2014-05-23 ☼ 20:05:31
Sitter med en cigarett i handen och försöker fångs mina virriga tankar. Hela veckan har jobb stått på schemat. Jag jobbar hela helgen också vilket såklart är tufft i sig. En heldag på jobbet klämde jag in i veckan också. Tufft som sagt och jag vill helst bara lägga mig i sängen och dö. Dö av stress, är det möjligt tro? Isåfall kommer nog det att stå på min gravsten.
Det är morsdag på söndag, vilket också är tufft. Jag har ju gjort som tradition att fira farmor istället, eftersom hon är mer som en mamma och jag har henne att tacka för att min pappa finns här. Men jag kan inte låta bli att tänka på min biologiska mamma. Att det ska vara så otroligt svårt att släppa en person som aldrig riktigt fanns... 
Nästa vecka rymmer jag till Örebro, ska krama om min finaste bästavän och supa bort befintliga sorger. 

Hail the King

2014-05-21 ☼ 07:49:30
Jobbar gärnet av mig & blir uppskattad. Vilket är otroligt skönt. På mitt förra jobb var det ofta kaos och varje kväll efter jobbet hade jag ångest och tyckte att jag var en dålig person. På det här jobbet uppskattar dem mig mer och jag stortrivs! 
Mitt mående går upp och ner men för det mesta är jag neråt. Vilket suger eftersom jag inte riktigt har något att må dåligt över just nu. Antar att det är min depression som härjar... Igen. 
Rakbladen har jag slängt, vilket är ett stort framsteg i det här måendet. Även om jag vet hur lätt det är att skaffa nya. Men på något sätt är jag lite lugnare av att veta att rakbladen är borta. 

2014-05-15

2014-05-15 ☼ 12:00:40
Finner ingen lycka eller intresse för att uppdatera bloggen. Troligvist kommer jag sluta blogga inom en snar framtid. Jag märker själv att det jag skriver verkar helt meningslöst och läsarna tappar intresset för bloggen. Har jag blivit så tråkig?

Har precis vaknat. Jobbade nattpasset, 20:45-07:00. Det var jäkligt tungt och jag jobbar inatt också. Det enda som gör mig glad just nu är att veta hur mycket cash jag tjänar. Jobba natt är en rikedom. 
Och just det, mamma fyllde år för två dagar sedan. Var riktigt tungt och hela den dagen var en pina. Ville så gärna skriva grattis men gjorde inte det. Tyckte att hon skulle få känna samma sak som mig, även om hon inte bryr sig. 

En isolering utan dina ord.

2014-05-12 ☼ 14:41:11
Imorgon är det mammas födelsedag och jag vill skriva grattis till henne. Även fast jag vet att det inte hjälper något alls. Ett grattis är bara 7 bokstäver i en enda stor röra. Även fast ett grattis från henne hade betytt allting på min student och födelsedag. 
Livet är bara så komplicerat just nu. Jag söker efter något och jag vet inte vad. Samtidigt så gör jag ingenting för att förbättra mitt liv. Jag ringer inte läkaren trots att pappa råder mig till det, jag undviker A trots att han ber mig att komma ut och jag träffar Jocke trots att alla ber mig ta avstånd. Vad är felet på mig? 
Skolan har det också börjat gå sämre i. Lärare skriver kommentarer på uppgifter att mina arbeten har börjat bli slarvigare och i allmänhet sämre. Jag brukar ha lätt att skriva och att plugga men just nu är det omöjligt. Texten jag skriver nu känns bara som en klump. 
 
 
 
"Kom ut och träffa mig på en cigarett åtminstone. Vi behöver inte prata. Det räcker att röka."
"Jag har ingen lust."

En värld utan alla jävla krav

2014-05-10 ☼ 19:44:45
Söker farligheter. Söker saker som kan skada mig på olika sätt. Ett nytt sängsällskap fastän jag lovade mig själv att aldrig mer förnedra mig själv. Nya sår fastän jag lovade mig själv att vara ren. Och mitt på allt det här börjar jag röka på. Jag som är emot droger, vilka droger det än är. Satt där på balkongen och rökte, huvudet blev tyngre. När jag kom hem blev jag hög på imovane och tog en massa lergigan i hopp om att ruset skulle döda mig. 
Jag överlevde, när jag vaknade 12 mitt på dagen, levde jag. Med en torr hals, torra läppar och tablettsmak i halsen. Och ett överdrivet trött huvud.
 
Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv.
 
Har ni någonsin känt, ett steg längre men inga fler? Jag är så trött på livet. Varför kan jag inte bara få lämna den här smutsiga världen? Jag hör inte hemma här. Jag hör inte hemma bland ångestknull, rakblad och spyor i toaletten. Varför blir jag aldrig bättre?

 
 

Röka på

2014-05-10 ☼ 12:47:30
Jag gjorde något väldigt dumt igår. Jag rökte på med mina vänner. Jag är så jävla besviken på mig själv för att jag gjorde det. 

Agenda: partiledardebatt

2014-05-06 ☼ 13:29:29
 
Sitter och kollar på partiledardebatten nu. Jag missade ju den i söndags när jag jobbade, vilket sög otroligt mycket. Tänkte kolla repris på TV'n igår, men då jobbade jag också. Nästa repris är den 10:e sent på kvällen och då är jag för trött för att kolla på TV. Så här sitter jag, framför datorn, 15 minuter in i debatten och tycker att det är otroligt spännande. Det här är ju första året för mig som jag får rösta. Jag vet redan vem som äger min röst, och den rösten har partiet ägt i flera år. Det är först nu den gör skillnad.
Så jäkla tråkig jag är. Förlåt för dålig uppdatering. Jag jobbar rätt så mycket och slutar sent eller börjar tidigt så jag orkar aldrig att skriva eller tänka. 

7-20

2014-05-04 ☼ 17:34:08
Ligger i soffan på jobbet. Bokstavligen talat, ligger på soffan. Har så jäkla ont i fötter, rygg och axlar. Jobbat sen 7 imorse ensam på avdelningen till 13.30. Vilket innebär jävligt mycket stress när alla larmar samtidigt. 
Slutar 8 iallafall, så snart är passet slut. Imorgon får jag sovmorgon och börjar 15. Fast sovmorgonen innebär att studera. Ska skicka in en uppgift imorgon, om diabetes. Kul. 

Skulle kunna sova nu och jag kämpar för att hålla ögonlocken uppe en stund till. Eller bara sova en halvtimme. Snark. 

Såhär vill ingen leva.

2014-05-01 ☼ 22:31:30
Rakbladen känns så otroligt lockande. Jag har inget i livet att sträva efter. Jag vill inte finnas i den här hemska världen. Skulle behöva en kram men istället sitter jag ensam i mitt rum. Med rakbladen på bordet bredvid. Några djupa snitt och alla känslor skulle försvinna. Och imorgon skulle jag inte behöva gå upp. 
 
Så jävla deprimerad. Tar några piller och hoppas på det bästa.

1:a maj, en onödigt röd dag.

2014-05-01 ☼ 10:28:35
Idag hoppas jag på mycket snö, speciellt i Sundbyberg och Jönköping.. 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg