Min Göran och jag.

2014-08-05 ☼ 13:29:03
"Ni två är som ett destruktivt förhållande. Hennes ord och handlingar håller dig i kontroll och trampar du fel bryter helvetet lös."
"Men samtidigt älskar jag henne och vill inget hellre än att stanna vid hennes sida. Vi delar för många minnen."
"Ni delar minnen som hemska fyllor och röka-på-stunder. Hon var där när du söp ner dig första gången och din pappa fick hämta dig. Hon var där när du rökte på första och alla gångerna efter det."

 
Jag och min bästavän har delade åsikter om min kompis. Jag älskar min kompis (Göran) mer än vad jag kan förklara. Även om hon för det mesta sårar mig och skapar drama så har jag inte ens tanken på att lämna henne. Jag vet att egentligen orkar jag inte lämna henne och egentligen orkar jag inte att stanna med henne. Ibland har jag inte orkar svara henne eftersom dramat har varit så pass stort. Och genast blir det en scen om det och jag trycks ner en liten bit till.
Men den här tjejen jag skriver om är så otrolig stark och fin även om våra personligheter oftast krockar. Anledningen till att jag stannar hos henne är p.g.a. alla de gånger hon faktiskt har stöttat mig. Som när jag drömde mardrömmar och hon stod och bankade på dörren tills jag öppnade. Alla de gånger som hon har plockat upp mig när jag har fallit onykter. Och dem gångerna hon har hållt upp mitt hår. 

I miss this.

2014-01-27 ☼ 13:01:30
 
Hittade en gammal bild på mig och A och jag bröt ut i tårar. Vad fan har jag gjort? Jag saknar min bästavän och när inga starka känslor var inblandade. 
Det värsta är ändå att veta att han har varit kär i mig. Precis innan jag blev tillsammans med ex. 
 

Minnen från min syster.

2014-01-16 ☼ 20:51:00
➩ Jag har växt upp med en syster som är bipolär och har ADHD. Det betyder att hon kunde få agressiva utbrott och i vissa fall var jag riktigt rädd för henne. Jag är fortfarande rädd för henne när hon höjer rösten. Hon levde i sin egna värld när vi bodde i samma hus. Hon kom när hon ville, fick jättemycket beröm när hon plockade ur diskmaskinen etc.
➩ Hon var även väldigt deprimerad som tonåring eftersom ingen förstod henne och eftersom hon var mobbad i småskolan. Det ledde till att hon försökte ta livet utav sig när endast jag och min bror var hemma. Hon hade tagit en överdos. Jag fick panik och ringde min granne med mobilen och 112 på hemtelefonen samtidigt. Jag fick tips om att ge henne kallt kaffe så där stod jag med två telefoner och försökte kyla ner kaffe samtidigt som jag försökte ha koll på henne. Hon fick åka in akut till sjukhuset och magpumpas.
➩ Hon fick gå i en särskola eftersom lärarna inte visste riktigt hur de skulle ta hand om henne. 
➩ När vi gick i grundskolan tog hon kontakt med socialen och begärde att flytta hemifrån. Jag älskar henne så otroligt mycket men det var nog det bästa som kunde ha hänt mig. Genast blev det lugnare hemma och pappa och hans Fru bråkade inte varje kväll. Jag fick en lite bättre kontakt med Fru också.
➩ När vi var små bråkade vi varje dag. En dag sa pappa till oss att "om ni kan vara vänner hela skoldagen så får ni en glass när ni kommer hem" (vi gick i samma klass). Vi höll sams hela dagen för första gången.
➩ Min syster är jätterädd för min mamma. När vi var små och min syster skulle sova hos mamma så fick hon höra massa skräckhistorier. Min syster och jag var väll 8-9 år.
➩ När jag låg inlagd på psyket första gången så kokade hon makaroner till mig eftersom det var favoritmaten. När jag kom hem låg det en skål med makaroner på min plats. 
➩ Min syster var en utav dem första som fick veta om våldtäkten. Strax efter jag hade kommit från psyket var hon och jag ute och promenerade när hon frågade "V, vad är det som egentligen har hänt? Din pappa är helt förändrad och du är så tyst hela tiden?". 
➩ När jag vill självskada eller när jag har ångest erbjuder hon alltid sitt hem. Även om hon ska sova tidigt eller egentligen är upptagen. 

 
Jag älskar min syster så otroligt mycket. Även om vi både kommer från en jobbig uppväxt så har vi klarat oss tillsammans. Som små förstod vi varandra även fast vi pratade olika språk. Hon har funnits för mig så många gånger och jag kommer nog aldrig kunna återgälda det.
Just nu sårar det mig att se henne gå igenom samma fas som jag gick igenom med mamma, bara att det är hennes pappa det handlar om. 

Din äckliga patetiska råtta.

2014-01-07 ☼ 19:17:47
Vi sitter i sängen som alla andra kvällar förr. Som om inget annorlunda har hänt. Som om vi inte har växt upp. Hans ögon stirrar och han suckar tungt.
"Inte igen" mumlar han och smeker mitt lår.
Jag sitter bredvid honom med hans hand på mitt lår. Det ömmar och jag känner mig naken.
"Inte igen" mumlar han igen.
En tår faller ner på min kind och jag känner ilska. han vet inte hur jag mår och vilka åtgärder jag måste ta till för att tvinga ner min ångest. han kan inte känna det jag känner.

 
Det är alla sympatier som gör att jag känner mig svag. Egetnligen är jag ju en stark flicka, det vet jag ju. Inte alla kan gå igenom det jag har gått igenom och fortfarande leva. Jag känner mig otillräcklig när andra ser mina ärr och skärskor och sedan skakar på huvudet. Som om jag vore galen eller någon psykopat. Som att skada sig själv är första steget till att döda en person.
Minns när min bästavän sa att jag var svag för att jag skar mig."Man är inte stark om man klarar sig utan att skära sig en kväll. Man är stark om man aldrig skär sig".
Så sitter hon och drar att hon har mått skit massa gånger men aldrig skurit sig. Och där hade jag öppnat upp mig och sagt "jag är stolt över mig själv. Har inte skadat mig på flera veckor".
Det bröt ner mig och förtroendet försvann. Jag kunde inte lita på någon när det gällde det här. Att skada sig själv är tabu och fy dig om du berättar vad du har gjort och hur du känner dig. Dina psykiska problem ska hållas till sig själv. 
Min bästavän sa att jag borde läggas in. "För andras och mitt egna bästa". 
Och där satt jag, kände mig som en liten flicka som har blivit påkommen med handen i kakburken. Jag hade gjort fel och borde straffas för det.
 
Idag har jag stora problem att berätta hur jag mår och om jag har självskadat mig. Till och med till min egna psykolog. När kompisar frågar "hur mår du?" svarar jag alltid bra eller är tyst. 
Det är bara i bloggen jag vågar att berätta mina innersta känslor och till och med det har jag svårt att göra. Jag sparar alltid inlägget i utkast och funderar om jag verkligen ska publicera det där.
Är det provocerande? Är det fel att skriva om sina känslor? Tycker folk att jag överdriver? Tycker läsare att jag är svag och patetisk?

 
Hans varma hand håller om mitt nygjorda sår på låret. Det ömmar och jag fäller ytterligare en tår. Ni vet inte hur det känns att inte veta vad felet är på sig själv.
Vi somnar sådär, liggandes nära varandra med hans kroppsdel över såret. Precis som att hans hand vore ett plåster.

Saknar henne mer än vad jag skulle sakna mig själv.

2013-12-15 ☼ 19:18:22
Saknar min mamma. Idag är en sådan dag. En "saknar-min-mamma-så-otroligt-jävla-mycket" dag. Dem här två bilderna är dem enda jag har på henne och mig. Den översta bilden är tagen på en resa vi gjorde tillsammans. Bredvid mig står min storebror. Bilden under är tagen hemma hos oss. I det huset jag bor i just nu. Fast nu bor ju inte mamma i det här huset. 
Det kanske är dags för mig att gå vidare. Men ändå så vill jag inte. Jag saknar att sitta i hennes kök och röka, prata skit om allt. Även om det mesta vi pratade om handlade om henne och aldrig om mig eller oss. Jag saknar henne bara. 


Du kan ju faktiskt dö utav mat

2013-10-14 ☼ 10:43:23
Ska iväg och jobba idag. Men det är faktiskt helt okej för jag har mött på en snygg kille som jag kan prata med. Hoppas att han är här idag. Då ska jag försöka komma lite närmare och kanske be om nummer eller Facebook. 

Igår höll pappa på att dö. Vi var i Dalarna hemma hos min syster och åt middag. Pappa satte något i halsen och började hosta. Vi andra frågade om det går bra och trodde att han skulle klara sig med att bara hosta. Helst plötsligt kommer det typ ut någon sörja från munnen och pappa skakar på huvudet och fortsätter hosta. Vi andra får panik och min syster försöker göra heimlich-(eller hur det stavas)metoden. Pappa får ut någon liten köttbit och mår genast bättre. 
Jag sitter bredvid pappa och försöker hålla in tårarna. 

MINNE FRÅN RÄTTEGÅNGEN MOT M.K

2013-09-20 ☼ 00:40:00
Domaren: "Du kan ta paus när du vill V. Känn inget tvång. Allt här inne är på dina villkor. Vill du ha paus att andas så tar vi en paus"
V: "Jag vill ha paus nu."
Domaren: "vi kan inte ta paus nu. Förhandlingen har precis börjat. Du kan få paus efter vi har tagit upp ärendet?"
Jag nickar. 
 
Så presenterar dem ärendet. Jag sitter i en rättssal i Uppsala. Framför mig sitter mannen som hade utnyttjat mig sexuellt. Bredvid honom sitter hans advokat. Som han inte ens ville ha från början. 
Bredvid mig, på min högra sida, sitter min advokat. Min beskyddare. 
Bakom mig, i hörnet, sitter okända människor, enda personen jag vet vem det är, är Fru. Sedan sitter två poliser där, jag vet inte vilka dem är. Och där, mellan Fru och poliserna, sitter två helt okända tjejer. 
 
V: "vilka är de där två tjejerna?" (Viskar) 
Advokaten: "Jag vet inte. Några som kollar på?"
V: "men är det inte stängda dörrar? Jag vill inte att de ska höra.."
Advokaten: "domare, de sitter två tjejer där i hörnet som ingen av oss känner. Vill du vara snäll och kasta ut dem?"
 
När domaren läser upp ärendet så börjar jag gråta hejdlöst. Varför lät jag honom? Borde jag inte ha vetat bättre?
Jag vill spy. Jag får ständiga flashbacks, både från M.K och våldtäkten. Jag känner mig äcklig.