Flera år efter.

2014-09-09 ☼ 21:50:43
Är det inte konstigt? Att trots än det var flera år sedan våldtäkten skedde så är minnesbilderna lika starka som om det skulle ske i just denna skrivande stund. Efter flera år känner jag fortfarande hans händer över hela min kropp och jag är fortfarande psykiskt sjuk. En natt, det var allt som behövdes. Allt som behövdes för att förstöra en flickas liv och hennes familjs liv. Och han sitter där i sin del av stan och lever livet medans jag sitter mer ärr i kroppen och bestående minnesbilder i huvudet.
Jag känner mig så ynklig. Så liten och så jävla dum. Hur fan kunde jag vara så dum? Varför gjorde jag inte mer? Varför anmälde jag inte så fort jag kom hem? Varför drog jag tillbaka min anmälan? Alltså fyfan för mig själv. Hatar mig själv och min äckliga kropp. Jag kan inte förstå, hur män kan falla för någon som mig? Jag, 20 år och psykiskt störd. Jag har en ärrig kropp och drömmer mardrömmar. Hur fan kan jag bli speciell?

 
Jag vill ha en kram. Men istället sitter jag här med mitt femte vinglas.

En sådan dag helt enkelt.

2014-01-15 ☼ 23:31:01
Idag är en sådan dag då jag bara är arg på mig själv och skyller alla världens problem på mig. Det är ju egentligen helt fel, att ha sådana här dagar. Och speciellt när dem dagarna börjar ta över de dagarna som jag faktiskt är stolt över mig själv.
Skyller på mig själv om våldtäkten. Allt var mitt fel, jag borde ha kämpat hårdare och skrikit. Jag borde inte ha litat på honom eller någon annan och jag borde verkligen vara smartare är såhär.
Jag straffar mig själv sådana här dagar. Genom att kolla på äckliga filmer och hata mig själv. Det här låter säkert hur konstigt som helst i era öron och om jag ska vara ärlig så tvivlar jag rätt så mycket att slänga upp inlägget. 

 
Självskador, spyor och självmordstankar. När fan ska jag ta tag i mitt liv?

(kan hända att jag raderar det här inlägget typ imorgon eller senare.. Får se hur mycket ångesten slår mig inatt.)

Vad händer om det var frivilligt?

2013-12-13 ☼ 16:20:49
Sitter och funderar på den hemska natten. Var jag faktiskt med på det? Ville jag ha sex? Ville jag förlora min oskuld till en äldre främling? Sa jag nej tillräckligt högt? Tänk ifall det inte var en våldtäkt? Om han är offret och egentligen är allt mitt fel. 
Det är så otroligt jobbigt att känna. Att ha känslor. Och att jag var så liten att jag faktiskt inte visste vad som skulle hända. Om det skulle ske idag, skulle det ha varit en våldtäkt då?

 

Behöver svar..

Våldtäktsångest.

2013-10-31 ☼ 16:23:58
683,000 forcible rapes occur every year, which equals 56,946 per month, 1,871 per day, 78 per hour and 1.3 per minute.

 
En äldre man i en grön munkjacka var det enda som behövdes för att totalt förstöra mitt liv. Min utbildning som gick till botten, alla bråk mellan mig och pappa, kompisars medlidande ögon, såren som gjorde att jag inte vågade röra mig, rädslan från hotet, smärtan i underlivet som gjorde att jag hade svårt att gå och alla dagar som jag tillbringade i duschen och skrubbade bort smutsen. Där, i duschen, stod jag i flera timmar och lät vattnet bara rinna. Jag stod tills varmvattnet tog slut och det kalla vattnet istället sköjde av mig.
Alla såren som jag fick, blåmärken, rivsår, ömmande kroppsdelar, blod som rann. Och jag hatade mig själv, jag förtjänade inte att leva. Jag blev äcklad utav att se mig själv. Så jag slog sönder speglar i mitt rum. Jag rev sönder tapeten i mitt rum för jag tyckte att jag såg han och hans leende i väggarna. Jag slog sönder datorn, för i den hade jag honom. Mina kläder tog jag ut och eldade upp. Mitt hår klippte jag kort och min kropp skar jag sönder. 
Skolan struntade jag i. Jag hade inga krafter, inget mod att gå dit. Jag var rädd och deprimerad och det slutade med självmordsförsök i skolan. Jag slog sönder skolsalen, jag hotade lärare, jag skrek på elever och kastade saker. Jag spottade på alla som närmare mig speciellt på männen. För jag var rädd. 
Min lärare sjukskrev mig. När jag kom tillbaka efter sjukskrivningen fick jag speciella förmåner. Jag fick ta raster när jag ville, jag fick gå hem när jag ville. Men det hjälpte inte. För han var med mig överallt. Jag ville bara ha en kram av någon som brydde sig. 

Och alla i min närhet är rädda för mig. Om jag någonsin nämner våldtäkten eller Astic så stelnar kompisarna. De blir obekväma. Och jag vill inte förstöra deras liv med mitt bagage. Så jag håller käften. Fast egentligen skulle jag vilja att någon frågar, att någon ber mig prata om det, att någon frågar om jag mår bra när vi ser filmer som har en våldtäktsscen i. Och ibland vill jag att någon kramar min hand när det kommer upp våldtäktsartiklar på nyheterna.

Måste bara dela med mig utav denna:

2013-10-13 ☼ 21:50:39
Om du blir våldtagen av, säg sex stycken främmande killar som har tagit dina kläder, mobil samt låst dörren till rummet ni befinner er i, och känner att en fällande dom vore någonting bra. Tänk då på att:

▲  Be killarna att ta en paus i övergreppen så att du kan få kliva upp och tända lampan. Kom ihåg - ett mörkt rum är lika med minskad trovärdighet vid identifikation. Ett litet tips är att be dem ha namnbrickor på tröjorna, så att du inte blandar ihop dem.

▲  Skriv gärna ner händelseförloppet med detaljer under tiden. Jag förstår att det är mycket att hålla reda på när det är sex personer som står i kö för att våldföra sig på dig, men om du avviker det minsta från ditt första vittnesmål så kommer det att minska chansen för fällande dom.

▲  Ta inte illa vid dig, bli inte känslosam! Det ökar nämligen risken för blockeringar i medvetandet vilket i sin tur gör att du inte kan återge händelsen på ett redigt och nyktert sätt. Du vill ju verka trovärdig.

▲  Hoppas på att någon har med sig handklovar eller rep eller dylikt. Endast en låst dörr och sex främmande våldtäktsmän med sikte på dig betyder nämligen inte att du befinner dig i ett hjälplöst tillstånd. Du skulle ju kunna putta dem som dominobrickor, resa dig upp och promenera ut. Du skulle ju kunna vara med på det, vilja du med. Jag menar, att en femtonårig flicka - inlåst i ett rum med sex killar som snott hennes grejer och tar av henne kläderna och har samlag med henne en efter en trots att hon säger "nej nej nej" - är ju liksom inte beviiis på att hon inte vill. Eller hur?
 
 

Tillägg: Stanna inte kvar med tjejkompisen när hon blir för full på festen. Jag vet att du gärna vill ställa upp och det där och det inte känns så bra att lämna henne med ett gäng killar när hon är dyngrak. Jag vet att ni har lovat varandra att alltid ställa upp när det gäller, att du har lovat hennes mamma samma sak. Men vet du vad? OM den där festen slutar med att det är du som blir gruppvåldtagen så kommer det faktum att du stannade kvar när du kunde ha gått hem att betyda att du egentligen ville. Bara så att du vet.

Tillägg: Håll tummarna för att killarna hotar med stryk. Gärna skriftligen, med underskrifter från samtliga. För det faktum att du vet vad som kan hända, som ofta händer, om man försöker sätta sig emot ett gäng fulla killar som bestämt sig för att ha sex med dig, det är inget hot. Eller snarare: det är ingen grund till att du ska vara livrädd. Att du har läst och sett på tv och hört kompisar berätta om fall när andra tjejer blivit, inte bara våldtagna, utan misshandlade, mördade, för att de försöker stå på sig. Det är inget som håller i rätten, förstår du väl? Att vi matas in med att vi alltid ska vara på vår vakt, alltid rädda, för att annars kan det gå illa - det är ju ingen som gör att det är trovärdigt att du fruktar för ditt liv när du är instängd i ett rum med en rad killar som köar utanför. Eller hur? 
 
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/valdtaktsfriande-juridiskt-akrobatnummer_8561096.svd

Mörka tankar

2013-10-11 ☼ 22:10:58
När jag ser en grön munktröja stannar jag upp och hjärtat slår extra slag. Blodet pumpar fortare och jag står som förstelnad.
Tankarna flyger runt i huvudet. Frågorna studsar som en gummiboll i huvudet. Hjärnan snappar upp varenda tanke, varje känsla och maximerar min ångest. Kroppen är smutsig av alla tankar och känslor.

Återigen är jag en liten flicka, en tolvårig tjej som är oskuldsfull. En flicka utan onda tankar om människor och män. En flicka som förlitar sig på andra. 
Sedan, efter bara någon minut, förvandlas denna lilla lyckliga flickan till en gråtande gestalt. Som blöder mellan benen, som har blåmärken på låren och magen, rivsår på armar och ben, ömmande hårbotten och ömma bröst. Gestalten har ont, hon kan knappt gå. Och gråten är hennes tal. Hon kan inte skrika eller berätta.
Den här gestalten lever fortfarande inom mig, hon äger fortfarande en stor del utav mig. 
Och hon kommer aldrig bli ren.

FREDAG 4 OKTOBER

2013-10-04 ☼ 00:16:47
Vi är starka. Vi som har gått igenom något traumatiskt. Alla människor har gått igenom en livsförändrande situation som på något sätt gör dem till starkare individer. 
Men nu pratar jag om våldtäktsoffer (tog mig tio minuter att skriva det ordet), vi som har fått stå ut med en sexuell akt mot vår vilja. Vare sig du förlorade oskulden, blev våldtagen utav pojkvän/flickvän eller var full under tiden. Alla våldtäktshistorier är olika. 

Det nämns så mycket om våldtäkt i media idag. Aftonbladet skriver våldtäktsartiklar varje dag. Och det är tufft att se. Jag, hoppar över dem artiklarna. Det är äckligt att se hur vanligt det är och hur många som blir utsatta. Människor är grymma.

Våldtäktsoffer är tuffa personer. Jag ser inte mig själv som tuff (det beror på all jävla självhat) men ni andra. Ni som har blivit utsatta för det här, ni är hjältar. Tuffa. Starka. Och finner ni det svårt att se hur grymma ni är så finns jag bara ett mail bort. Ni förtjänar att höra varje dag hur bra ni är och att ingenting är ert fel.

För det är något jag själv hade velat höra varje dag. Men som jag aldrig hörde.  

Det här är fel och det gör ont.

2013-10-03 ☼ 00:51:08
Hans händer utforskar min kropp och jag vill bara spy. Innan den här natten hade jag aldrig känt ångest. Jag hade aldrig känt ett sådant starkt självhat. Och jag ville dö. 
Han hör nog hur jag gråter men han slutar inte. Fast än att jag säger nej. Jag fick aldrig chansen att skrika. Han höll för min mun. Och jag fick aldrig chansen att kämpa för han är så tung och jag är så liten. 
Så jag gråter. För att visa att det här är fel och att det gör ont. Men han fortsätter bara. 
Han gör mig illa. På alla tänkbara sätt. Han slår, han trycker & klämmer, han skadar mig psykiskt. 

TISDAG 1 OKTOBER

2013-10-01 ☼ 12:03:39
När känslorna smyger fram igen och när tankarna blir för höga i huvudet och allt man kan göra är att falla. Hur snabbt jag än springer så kommer han ifatt mig förr eller senare. Vem jag än gömmer mig hos så hittar han mig. 
Det svider i kroppsdelarna som han rörde, hela kroppen känns som en hög med skräp. Hur fan kunde jag vara så dum när jag var tolv år? Vad tänkte jag med när jag träffade honom? Varför gjorde jag inte mer motstånd?

 

Har hört så många glåpord och sett så många dömande blickar. Från den förra klassen, från förra skolan, vissa vänner och även vissa bloggläsare. Jag förtjänar allting egentligen. Jag förtjänar att höra hur korkad jag var, att jag förtjänade att bli våldtagen, att allt är rätt åt mig, att jag borde läggas in.
Ni förnekar det, ni förnekar att ni har dömande åsikter om mig. Men jag vet, jag har känt era blickar och jag har hört era ord. Tror ni inte att jag vet hur ni ser på mig när jag har t-shirts? Tror ni inte att jag kan höra orden ni säger bakom min rygg?
Jag VET att jag förtjänar era blickar och glåpord, jag VET att jag förtjänade att bli våldtagen och slagen av honom, jag VET att jag är korkad och jag VET att jag borde läggas in.

VÅLDTÄKTEN

2013-09-30 ☼ 11:13:01
Hans smutsiga händer är över min kropp. Han undersöker och jag gråter. Jag vill skrika men kan inte öppna munnen. 
Det är en smärta som inte går att beskriva, när han sticker in sin penis i mig. Jag försöker smita därifrån men han håller kvar mig. Jag är ju så jävla liten, endast tolv år. Han vinner lätt. 
Jag har flera sår när han är klar med mig. Ömmande kroppsdelar och brinnande tårar. Jag är dum i huvudet som tror att det fanns någon som tyckte om mig. Jag är så jäkla dum som trodde att han var min vän. Han är inte min vän. 

Smutsen har trängt sig in under huden.

2013-09-18 ☼ 11:25:08
12 år, endast 12 år. Jag hade inte ens hunnit uppleva tonåren, bara levt ett någorlunda bra barndom. Men jag var 12 år, bara barnet, inte ens myndig. Och ni kommer ändå aldrig förstå. För ingen kan, ingen kan känna den smärtan som jag gjorde. Ingen känner sig lika smutsig som jag gör, ingen skär sig för att få bort smutsen. Och ingen fick en snopp intryckt i sig mot sin vilja. 
Jag hade sår som jag aldrig kunde förklara. Fru såg mina sår på ställen som man inte brukar få sår som tolvåring. När jag gick hade jag ont, jag var deprimerad. Mina skrik på natten chockade familjen, mina gråtattacker skrämde iväg folk i skolan och mitt självskadebeteende gick inte att förklara. "Hon saknar säkert sin mamma", "Saras bror dog nyss, hon kanske är deprimerad över det". Men ingen kunde föreställa sig att jag hade blivit våldtagen av en betydligt äldre man.

Aldrig kan jag förklara den känslan jag hade, när jag lades in på psykakuten för att jag äntligen öppnade upp mig för en lärare och berättade att jag hade blivit våldtagen. Jag, som var offret, som hade fått leva med den här hemska hemligheten i ett år, fick låsas in. 
Och pappas min när han fick veta varför jag hade betett mig så konstigt under ett år. Hans tårar som föll ner på kinderna, hans ilska som bubblade upp, hans självhat för att han kände sig misslyckad som pappa. Och min kära storebror som satt med mig tills jag äntligen somnade på akuten. 
Nu förstod alla varför mitt beteende hade ändrats så drastiskt. Varför jag helt plötsligt rev ner hela mitt rum, krossade tavlor, rev upp tapeterna, grät mig till sömns varje natt och varför jag inte hade någon ork att gå till skolan. Alla förstod nu. Lilla kära V, hade blivit våldtagen.

 
Och pappas försök till att vara stark:
"Min enda uppgift som pappa är att skydda dig. Skydda dig från sådana här saker som precis har hänt. Jag känner mig misslyckad. Jag kunde ha gjort mer." - tårar som rinner.
"Ibland har jag tänkt gå upp till skogen och hänga mig i ett träd. Jag orkar inte med det här."
"Jag började dricka mig full flera gånger i veckan efter jag fick veta det där. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var maktlös. Vet du hur det känns att vara maktlös? Se den personen man älskar mest såras så mycket och inte ha makten att trösta personen? Jag är maktlös V"

Gestaltens tankar, flickans känslor och min smutsiga kropp

2013-09-12 ☼ 17:20:57
Tänker tillbaka till den där kvällen, eller hela dagen, hela perioden. Då jag lärde känna honom som skulle förstöra mitt liv, den kvällen som han fick mig att känna mig uppskattad och viktig, den natten som allting förändrades och han tog min oskuld på ett grymt sätt. 
Den natten som jag blev skadad både fysiskt och psykiskt. Jag var som paralyserad när jag förstod vad som höll på att hända. Jag visste inte, skulle jag skrika eller låta honom få göra sina behov? Jag ville ju inte reta upp honom, tänk ifall han skulle bli arg?
Men jag tänkte ta risken och skrika. Men han höll ju för munnen. Och jag var för svag för att knuffa bort honom, jag var ju bara tolv år. 
Smärtan som jag upplevde går inte att beskriva med ord, det är något som jag alltid bara kan hålla för mig själv. Jag kunde inte skrika, jag kunde bara gråta. 

Min oskuld förlorades på ett horribel sätt, på ett sätt som du inte ens kan tänka dig. Min personlighet slets sönder och jag var dömd att föralltid vara annorlunda.